Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

■96 METODER OCH APPARATER FÖR MÄTNING AF ELEKTRICITETEN. Det synes af denna figur, att den verkan, som uppstår genom att till det rena järnet sättes ett främmande ämne, består i att motståudskurvan upplyftes nära parallel med sig själf, så att samtliga kurvorna till järnlegeringarna blifva nära parallela med den kurva, som uttrycker det rena järnets motståndsförändring. Med andra ord: tillsatsen af det främ- mande ämnet förökar det specifika motståndet, men förändrar icke formen hos motståndskur van. Särskildt må anföras några af dessa stål-legeringar. En legering innehållande 19 nickel visade anmärkningsvärda egenskaper. Om den till en början icke är magnetisk, men afkyles i flytande luft, ■öfverföres den genast i magnetiskt tillstånd. I det första tillståndet är den böjlig och formbar, i det andra hård och spröd. Det elektriska motståndet förändras härvid från 81,500 till 47,200 C.-G^.-Ä-enheter per kubcm, båda vid 0°. Upphettas legeringen till ljus rödglödning, öfvergår legeringen till det icke magnetiska och böjliga tillståndet. 29 0 0 nickel- stålet visar samma egenskaper, ehuru icke så skarpt utpräg- lade. Manganstål med 12 °0 mangan kan äfven finnas i två tillstånd, ett magnetiskt och ett omagnetiskt. Öfver- gången till det förstnämnda sker i detta fall genom att det ■omagnetiska stålet långsamt upphettas utan beröring med luft. I det icke magnetiska tillståndet har legeringen 65,700 ■C*.-(r.-$.-enheters motstånd per kubcm. men i det magnetiska blott 51,400 vid 0°. — Manganin, sammansatt af 84 0 0 koppar, 12 0 0 mangan och 4 0 0 nickel visar vid vanliga temperaturer mycket ringa förändring i motståndet, men inom vidsträckta temperaturgränser blifver kurvan konkav nedåt ■och dess topp ligger vicl omkring 16°. I allmänhet synes mangans närvaro i en legering -gifva denna större motstånd och högre temperaturkoefficient. Vi se af det anförda den väsentliga skilnaden mellan de rena metallerna och legeringarna i fråga om den elektriska ledningsförmågan. De förstnämnda skulle, om de kunde af- kylas ända till den absoluta nollpunkten, genomsläpppa elek- triciteten till huru stor mängd som helst utan att någon ■elektrisk energi förvandlades till värme. Öfverallt skulle de rena metallerna, afkylda till den absoluta nollpunkten, kunna utgöra en fullständig skärm för elektromagnetisk strålning, och de skulle vara alldeles ogenomträngliga för elektromag- netisk induktion. Fleming har äfven genom särskilda försök bekräftat att vid afkylning metallerna bilda en skärm mot ■elektromagnetisk strålning. Induktionsfria motstånd. Fleming har konstruerat ■ett slag af induktionsfria motstånd, hvilka han med fördel