Torpeder Och Minor

 3) Den automatiska desarmeringsinrättningen skall vara så anordnad, att minan kan handteras utan minsta risk för sprängning af våda, dels så snart minan kommer upp till vattenytan, dels sedan en viss önskad tid förflutit frän minans utläggande. I vissa fall anordnas desarmerings- inrättningen så, att minan blir okänslig för sprängning af en angränsande mina i minfältet eller en kontramina. Ge- nom hydrostatisk piston eller fjäderkraft kan man göra minan ofarlig att handtera, sedan den slitit sig eller på annat sätt kommit upp till vattenytan. Dessa anordningar lida emellertid vanligen af det felet, att de på ett eller annat sätt blifva funktionsodugliga, sedan minan legat ute en längre tid. En del minkonstruktioner äro redan på grund af affyrningsapparatens hela princip ofarliga i vattenytan. Genom urverk eller galvanisk inverkan kan minan göras ofarlig efter önskad tid. Okänslighet mot kontraminering kan åstadkommas genom att förena affyrningsmekanismen med en hydrostatisk piston, som vid abnormt högt tryck låser mekanismen. 4) Kraftig sprängverkan är en fordran, hvilken liksom för torpeden fått allt större betydelse, ju kraftigare de stora fartygens undervattenkropp konstrueras. Ehuru ut- förda sprängningsförsök synas visa, att en laddning af c:a 35 kg brisant sprängämne är tillräcklig för allvarsamt ska- dande af ett modernt fartygs undervattenskropp, om ladd- ningen placeras på en gynnsam punkt, använder man van- ligen laddningar af 50 à 75, ja t. o. m. 100 kg trotyl eller annat högbrisant sprängämne. Haveriet blir störst, då minan träffat fartygets botten, hvarför minor läggas tämligen djupt, vanligen 4 à 5 m under vattenytan. Vid träff mot den lodräta fartygssidan skydda ofta kolboxarna mot större läcka. 5) Små dimensioner och iåg vikt önskas för att minan skall kunna fällas ej endast från stora, för ändamålet speciellt byggda minfartyg, utan äfven från torpedbåtar och jagare. Totalvikten af mina och ankare uppgår oftast till 300 à 400 kg, men kan uppgå ända till 900 kg.