Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

ANDRA SVENSKA DYNAMOMASKINER. 137 typ fig. 99 angifver. De största af dessa, afsedda för glöd- lampbelysning, lämna vid 600 livarf i minuten en ström af 450 ampere och 110 volt och de minsta vid 1,100 hvarf i minuten en ström af 16 ampére och 110 volt. Vid dcT större maskinerna är stommen af gjutjärn och vid de mindre af martinstål. Bland svenska likströmsdynamos böra vi äfven omnämna de af Aktiebolaget de Lavals ångturbin vid utställningen 1897 för den elektriska belysningen begagnade dubbla maskiner, nämligen med två bredvid livarandra liggande induktorer och för öfrigt liknande Manchester-dynamos. Dessa maskiner voro ursprungligen konstruerade att användas för laddning af accumulatorer. Deras potential varierar väsentligt vid för- ändringarna i omloppshastighet. Beträffande de sistnämnda maskinernas effekt har ingeniör JE. Daniélson vid 1897 års utställning i Stockholm anställt försök, hvarvid den ena af induktorerna G- (fig. 100) fick ver- ka såsom generator, den andra Jf såsom motor till en del ef- ter samma metod, som I. Hopkinson först användt för dynamomaskiners undersökning.*) Af- Fig. 100. bildningen visar schematiskt huru G och M äro hopkopplade med en Westons stationsainpéremeter A, en. Edelmanns voltmeter V, en Siemens wattmeter W samt en reostat JR. Vid en ström i hvarclera induktorn af 311 ampére och 110 volt uppstod en effektför- lust därstädes af 823 watt samt i elektromagnet-lindningen af 253 watt äfvensom tomgångsförlusten 1,300 watt, allt för hvarclera sidan af maskinen. Förlusten för hela maskinen var sålunda 4,752 watt. Enär det nyttiga arbetet pr sekund utgjorde 2 . 110.311 = 68,420 watt, biet clen mekaniska verkningsgraden _682420____ = 68,420 + 4,752 " ’’ Vid effektbestämningen antogs, att den energi, som visade sig erforderlig för att i tomgång drifva motorinduktorn vid *) Se vidare härom: I. Hopkinson »Original papers on Dynamo Machinery», London, 1893, p. 112.