Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

 TREFASGENERATORER. 197 maskinerna, har äfven utfört tväfasgeneratorer af långt an- senligare storlek och af olika typer. De största af dessa maskiner äro de, hvilka tillhöra den stora anläggningen för tillgodogörande af en del utaf Niagarafallets kraft. Dessa maskiner äro af 5,000 hkr. och drifvas hvardera af en sär- skild turbin med vertikal axel, hvilken sätter i rotation ett däröfver anbragt med axeln direkt förenadt horisontalt hjul, rotorn, omgifvande statorn. Den förra innehåller de 12 elektro- magneterna, den sistnämnda utgör induktorn. Rotations- hastigheten är här 250 hvarf i minuten och frekvensen 25 pr sekund. Induktorn är försedd med två särskilda tvåfas- ledningar, hvardera för c:a 2,000 volt. Magnetfältet under- hålles med en likströmsdynamo för 15 hkr. och 150 volt. Äfven i Europa har mångenstädes tvåfassystemet blifvit användt och flera olika typer för tväfasgeneratorer konstruerats. I Sverige har firman Luth & Roséns elektriska aktiebolag tillämpat detsamma. Vid industriutställningen i Stockholm år 1897 hade denna firma utställt en generator för tvåfas- växelstrom, hvilken maskin äfven kunde användas såsom synkron motor. Maskinen hade 8 inre poler samt 6,000 pol- växlingar i minuten. Induktorn var här stator, omgifvande det inuti densamma roterande elektromagnethjulet, som ägde stjärnformig gjutstålskärna i två delar. Den ena hälftens poler lågo mellan polerna till den andra hälften, och elektro- magnetlindningen var anbragt mellan båda. Anordningen liknar den i fig. 129, sid. 178 afbildade växelströmsmaskinen. Maskinen lämnade vid 750 hvarf i minuten 60 ampere och 500 volt. Vid den af sistnämnda firma utförda anläggningen för kraftöfverföring mellan. Ucldby och Stockholm användes äfven tväfasgeneratorer, som direkt drifvas af turbinaxlarna. De äro af väsentligen samma anordning som den nyss omtalade maskinen, men för 120 kilowatt hvardera.*) 83. Trefasgeneratorer. Genom ett schema, analogt med det vi i fig. 143 visat, kan äfven trefasgeneratorns verk- samhet åskådliggöras. Den enklaste anordningen af spolarna antydes af fig. 146. Detta är hvad man benämner »stjärn- koppling», äfven kallad »Y-koppling», vid hvilken spolarna förenas till en punkt, från hvilken de utgå stjärnformigt till linierna. Vid en annan metod liknar anordningen Grammes ring, men utan de radiela ledningarna och kollektorn, hvar- emot strömmen uttages vid tre punkter pä 120° afstånd från hvarandra. Detta kallas »triangelkoppling» eller »A-koppling». *) Om denna anläggning se Teknisk Tidskrift, 1899, p. 92.