Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

208 VÄXELSTRÖMSDYNAMOS OCH MOTORER SAMT TRANSFORMATORER, lämpligare att här använda ett särskildt, slutet system af ledningar, hvari strömmarna induceras. Dessa böra ledas på så sätt, att de verka så fullständigt som möjligt för drif- kraftens frambringande. Man får härvid ihågkomma, att den mekaniska kraft, hvarmed en strömledare åverkas i ett magnetiskt fält, är riktad vinkelrätt såväl mot dettas kraft- linier som mot strömmens riktningslinie. Vidare måste an- vändandet af en järnkärna vara fördelaktigt för förstärkande af det magnetiska fältet genom det magnetiska ledningsmot- ståndets förminskning. Men för att föröka den elektriska ledningsförmågan böra kopparstänger inläggas i järnet. För- delaktigast är härvid att bilda järnkärnan af järnbleck, isolerade fran hvarandra, samt med särskild omsorg isolerade från ledningen. Kopparstängerna förenas vid ändarne med en kortslutande ring, som vanligen är af koppar. Någon förening med yttre ledningen erfordras icke vid en dylik motor; den bildar ett i sig själft slutet system. Fig. 158 visar exempel å denna anordning. Den inre kring en axel rörliga rotorn bildar en järncylinder med 37 nära omkretsen inlagda kopparstänger med 9 mm. diameter, hvilka vid båda ändarne äro förenade medels breda kopparband. Luftrummet mellan statorn och rotorn är endast 0,5 mm. bredt. Väsentligen lika anordningar begagnas vid konstruktionen af asynkrona trefasmotorer. Statorn är ytterst och utgöres af en ringformig plåtkärna, försedd med lindning, anbragt vare sig stjärn- eller triangelkopplad, i hål nära kärnans inre yta, och till hvilken trefasströmmen inledes, så att ett roterande fält alstras. Den är vid större motorer försedd med trum- lindning och vid mindre med ringlindning. Vid låg spänning och stark ström användes kopparstänger förenade med koppar- skenor vid ändarne. Rotorn innehåller vanligen en cylindrisk kärna af hoplagda skifvor eller ringar af järnbleck med där- uti anbragta kopparstänger, hvilka vid ändarne kortslutas med ringar äfven af koppar. I vissa fall begagnas, särskildt för mindre motorer, massiva järnstommar med däruti inlagda icke isolerade kopparstänger. De asynkrona motorerna böra vid igångsättningen erhålla ett stort kraftpar eller vridningsmoment, utan att strömstyrkan springer upp till allt för högt värde. Ju mindre lednings- motstandet är i rotorn och således ju mindre eftersläpningen är vid normal belastning, dess större blifver begynnelse- strömmens styrka. Denna försvagas dock genom läckningen. Om man vill förminska deuna genom att använda starkt magnetiskt fält och ett litet antal trådhvarf i rotorn, uppstår en ansenlig fasförskjutning, hvarigenom effekten blifver mindre. Fasförskjutningen vid full belastning kan uppgå till 30 å 40°