Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

284 DEN ELEKTRISKA ARBETSÖFVERFÖR1NGENS NYASTE FRAMSTEG. Man får således Ex : JT, : E3 = 8 : (2 + V 2)2 : 6 = 200 : 291 : 150, såsom Kapp uppgifvit, och dessa siffror uttrycka således för- hållandet mellan de vikter koppar, som tagas i anspråk för- enkel växelström, tvåfas- och trefasström vid lika arbetsför- måga, lika förlust och lika maximispänning, uuder förutsätt- ning att ledningsförmågan är proportionel mot tvärskärnings- arean hos tråden, hvilket visserligen icke alltid vid växel- ström är fullt riktigt. Själfinduktionen och kondensationen äro icke heller medräknade. 111. Det elektriska järnbaneväsendets utveckling-. Under det senaste årtiondet har elektriciteten blifvit alltmer använd vid korta järnbanor och vid spårvägarna i städer. I nästan alla Europas länder finnas anläggningar af detta slag, om ock Nordamerikas förenta stater ännu står främst i denna gren af elektrotekniken. En mängd uppfinningar äro gjorda härutinnan, och flera af dem äro med mer eller mindre framgång tillämpade. Man kan dock icke säga, att någon af de nyare metoderna för de elektriska järnbanornas anordning vunnit allmännare användande. De många försöken, att med under jorden anbragta ledningar föra strömmen till de elek- triska vagnarna, ha endast i undantagsfall kommit i bruk redan till följd af de stora kostnader, som dylika ledningar taga i anspråk, oafsedt andra olägenheter. Likaså ha de för- hoppningar man hyst om accumnlatorernas allmänna bruk vid spårvägarna i städer icke gått i fullbordan. Den betydande vikt vagnarna erhålla samt de kostnader accumnlatorernas underhäll föranleder äro olägenheter, som ännu icke blifvit fullständigt öfvervunna. I synnerhet måste accumulatorerna anses mindre lämpliga för ifrågavarande ändamål, när be- tydande stigningar förekomma på banan. De tillfällen, där de med ekonomisk fördel hittills blifvit använda vid spår- vägar, t. ex. i Köpenhamn, äro när icke några afsevärda stig- ningar förekomma och därjämte trafiken är liflig. På flera ställen har man, efter staden Hannovers exempel, gjort bruk af ett blandadt system, i det accumulatorer begagnats för spårvägsdriften inom de mer centrala delarna af staden och luftledningar vid de öfriga delarna. Fördelaktigast i tekniskt ocli ekonomiskt hänseende är systemet uteslutande med luft- ledningar, och detta har allt mera vunnit insteg. Äfven vid städernas spårvägsanläggningar har detsamma mångenstädes och äfven i stora städer t. ex. Hamburg funnit tillämpning. Den enda befogade anmärkning, som kan göras däremot, är