Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

38 ELEKTRICITETEN SÅSOM VÅGRÖRELSE. d. v. s. den relativa försvagningen af strömstyrkan från led- ningens början till dess slut, må blifva ringa, bör summan N & + C®|—* Co| II äfven erhålla ett litet värde. Vi skola nu se hvilket inflytande, som de fyra koefficien- ternas förändring utöfvar. Om JR ökas, växer så väl s som r. Förökningen af led- ningens motstånd är således helt och hållet skadlig, emedan därigenom icke blott signalerna försvagas, utan äfven förvridas. Det är därför en grundsats, att trådens ledningsmotstånd bör vara så litet som möjligt. Genom att föröka L får man såväl s som r att aftaga. Själfinduktionen i ledningen, under för öfrigt lika omständig- heter, är helt och hållet fördelaktig, emedan den förminskar både strömförsvagningen och forvridningen, så att de mot- tagna signalerna blifva både kraftigare och tydligare. Dessa verkningar kunna blifva af betydelse, när det gäller hastiga vibrationer i en lång ledning. Om K förökas, växer r, hvaremot S förminskas. Häraf följer, att läckningen icke alltid är skadlig, utan att den äfven kan vara till nytta, emedan den kan göra signalerna tydligare. — Däremot medför förökningen af S en förstoring af S och en förminskning af r. I praktiken är det oför- delaktigt om laddningskapaciteten förökas, särdeles vid kablar, emedan signalerna därigenom blifva otydligare. De två verkningarna, hvilka uttryckas genom R och S, ingå gemensamt vid frambringande af den s. k. retardationen vid kablar, så att de båda böra förminskas för att förbättra kablarnas elektriska effekt. 21. Von Bezolds undersökningar öfver elektriska ur- laddningar. — Redan innan Hertz upptäckte den elektriska vågrörelsen hade W. v JBezÖld*) anställt undersökningar be- träffande de Lichtenbergska stoftfigurerna, hvilka undersök- ningar äfven antyda tillvaron af en elektrisk vågrörelse. De resultat, hvartill v. Bezold kommit, äro hufvudsakligen föl- jande : Otti en elektrisk urladdning, efter att ha genomgått en gniststräcka, erbjudes två vägar till jorden, en kortare och. en längre, den sistnämnda afbruten genom en profskifva (en väl isolerad horisontal glasskifva, på undre sidan belagd med ) Annalen der Physik und Chemie, Bd. 140, p. 541.