De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

20 I. ÖFVERSIKT AF SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. Djupet till den ofre flötsen inoin de nu bearbetade gruffälten varierai - från 20 meter (i SO, vid Skromberga) till 90 meter (i NV, vid Höganäs). Undre flötsen ligger 6—15 meter under den ofre, hvarvid är att märka, att afståndet mellan dem ar störst längst i NV, vid Höganäs, och minskas åt SO och Oster till 9 meter vid Bjuf och allenast 0>* 1,° meter inoni ett område vid Astorp och Ormastorp nära Soderåsen. Järnlersten (lerjärnsten, »flötsmalm», engelsmännens clay ironstone), en tung, tät, tämligen hård bergart af grågul, gråbrun eller rostbrun färg, kan sågas vara en genom inblandadt jårnkarbonat hårdnad lera, hvari järnhalten blifvit delvis oxiderad till järn- oxidhydrat. Den forekommer såsom lager och lagerformigt fördelade körtlar och knölar ganska allmänt inoni nästan alla delar af rät-liassystemets Hôganâs-Billesholmsomràde, vid Höganäs och i trakterna öster darom savål som vid Helsingborg, Vallåkra, Hyllinge, Bjuf, Billesholm ocli Bosarp. 1 sandstenshällarna vid stranden väster om Kulla Gunnarstorp hai jåinlersten likaledes iakttagits. Bergarten år icke bunden vid någon viss nivå inom formationens lagerserie, utan forekommer såval i lager under som högt öfver de bear- betade kolfiötserna. Detta forhållande àskàdliggôres i någon mån genoin vidstående sammanstållning af i Höganäs vid schaktsänkningar ocli dj upborrningar gjorda iakttagelser. Några verkligt sammanhängande och likformigt utbredda lager af enbart lerjärnsten torde vål icke kunna sägas forekomma, om också de särskilda körtlarna flerstädes äro linsformigt utdragna och så tätt liggande, att de delvis liksom sammanväxt med hvarandra samt till större eller mindre del utfyllt det ler- eller skifferlerlager, inom hvilket de genom kemiska krafter uppstått (konkretionsbildning). Mäktigheten af sådana järnlerstensrika lager växlar mellan en eller annan decimeter och en half meter eller raera. Sannolikt kan något praktiskt tillgodogörande af dessa järnhaltiga forekomster icke ifrågakomma. De äro härför alltför litet samlade och alltför oberäknelio-a. Järnhalten år ganska mycket våxlande i skilda prof, från några få till 30 à 40 proc. järnoxid och järnoxidul, och den tyckes stundom vara till stor del ersatt af kalk i form af kolsyrad kalk. Det sistnämnda var forhållandet med prof af en körtel ur skifferlera i närheten af schaktet Adolf Rosen vid Vallåkra, som enligt analys 1 visade sig hålla 32,75 proc. kolsyrad kalk och blott 3,87 proc. järnoxid jämte 0,76 proc. järnoxidul. (Se vidare afdeln. Analyser). De särskilda lerj ärnstenskörtlarna hafva mycket olika sàvâl form som storlek; en del utgöra små runda, äggformiga eller oregelbundna kulor och knölar, sådana som figg. 16 och 17 utvisa, andra åter hafva i viss mån linsformig skapnad och ända till 5 dm. genomskärning eller mera; somliga körtlar 2 utgöras af en hopgyttrad massa af knappt ärtstora korn (tig. 18), hvilka i tunnslipade prof under mikroskopet visa sig vara små sjärohter af delvis till järnoxidhydrat ôfvergànget jårnkarbonat. Vid en forekomst norr om Höganäs (Margretebergs lertag, där några lerlager under Fru Bagges flöts brytas) l’aga ^rt- och bönstora korn och bollar af jårnkarbonat spridda, inblandade i leran. Afven hvart och ett af dessa korn är en liten sfårolitartad konkretion, ehuru hår mera omvand- lad till jårnoxid. Större och mindre hopgyttringar af sådana korn forekomma dår likaledes. 1 Af H. Santesson i S. G. U:s laboratorium år 1873. 2 Från lerlagret 13 m. under Fru Bagges flöts i schaktet Besvaret vid Höganäs samt från Höganäs lertag vid Danhult. 8