De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

44 I. ÖFVERSIKT AF SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. Af nu anforda afdelningar och zoner år Danien med underliggande skrifkrita ut- vecklad inom MaJmôomràdet och angränsande delar af Ystad-Rödmöllaomrädet, Ofre Smon (både Mucronata- och Mammillatus-zonen) inom Kristianstadsområdet samt såval Ofre som Undre Senon inom hufvudparten af Ystad-Rödmöllaomrädet, längs hvars nord- östra gräns mot Råt-Lias de allra âldsta lagren forekomma. Vid redogörelsen for dessa områdens bergarter göres därför början med Ystad-Rödmöllaomrädet. Den kanske allmännaste bergarten inom åtminstone södra delen af detta område år en finkornig, foga hård, ganska kalkhaltig, ljust grågul sand- sten eller kalksandsten, känd under naranet Köpingesandsten, efter den nordost om Ystad belägna socknen och byn Köpinge, där bergarten har stor mäktighet, år mera ån annor- städes blottad i dagen och sannolikt forst iakttagits. Den utgöres till hufvudsaklig del af små kvartskorn, små svartgröna korn af glaukonit,1 tåmligen ymnigt och järant för- delade, samt hår och dår små hvita glimmerfjäll och fragment af organismer. Binde- mediet år kalkigt. Kalkhalten år ganska våxlande, stundom dock så hög, att bergarten t. o. m. kan förtjäna benåmningen sandkalk, som åfven tillagts densamma. Vid analy- sering befanns ett prof, taget SV om Rödmölla i Tosterup socken, innehålla endast 13 proc. kolsyrad kalk, men vissa underordnade lager och körtelformade partier i Köpinge- sandstenen besitta en afsevärdt högre halt af kolsyrad kalk, ånda till omkring 60 procent. Denna varietet år hårdare ån bergarten i ôfrigt och i orten känd under namnet »pilsten».3 I motsats härtill år sandstenen ej sållan så lös, att den med lätthet kan sönderkrossas för att användas till åkerjordens mårgling; stundom år den nåstan sandartad. Den nämnda lokalen, Rödmölla sydost om Tosterup, år af vikt for studiet af krit- systemets hårvarande aflagringar, hvilka visa skiljaktigheter från den vÆnliga Köpinge- sandstenen. Hår forekommer nämligen ett konglomerat, hvars bollar nåstan uteshitande bestå af grå eller gråsvart silurisk skiffer och som hafva formen af platta, kantafrundade, ånda till 10 cm. stora bitar eller flisor med en grön omvandlingshud; mellanmassan år kalksandsten. Detta konglomerat benäranes vanligen Tosterupskonglomeratet. Åfven ett annat, nagot lagre i lagerserien liggande konglomerat finnes, bestående af valnötstora, skarpkantiga stycken af liassandsten, sammanfogade af vanlig Köpingesandstensmassa. Jämte de båda konglomeraten forekommer hår, nårmast liassandstenen, och likasom denna i brant uppresta lager, en mer eller mindre grofkornig kritkalksten eller kalksandsten,4 som liknar skalgruskalken vid Ignaberga inom Kristianstadsområdet och hvars omvåxlande hårdare och lösare banker hafva en sammanlagd måktighet af 45 meter. Enligt Moberg, Heirat den af aldre författare stundom använda benämningen »grönsandskalk» och »grönsand». I Sveriges Geol. Ündersöknings laboratorium af A. Hasselbom 1871. Enligt J. Chr. Moberg troligen en forvridning eller forkortning af danska »pille-sten» eller pelare-sten bär liktydigt med byggnadssten, hvartill bergarten förr haft användning. D°nna varietet at Köpingesandstenen iakttogs af mig redan år 1871 under den geol. undersökningen af Tosterups socken. I »Beskrifning Ofver Skånes stenkolsfält och -grufvor», S. G. U. Ser. C, N:o 65 (1887), sid. 59, not 4, sages därom, att i östra dalsluttningen strax S om Rödmölla träffades »lager af en till krit- systemet tydligen hörande, dels mera finkornig och titt, kvartsig sandsten, dels en medel- eller grofkornig sådan, den senare bestående af färglösa, ganska val rundade kvartskorn jämte hvita kalkkorn eller fragment af fossila skal° m. m. Aro kalkkornen mycket underordnade, påminner bergarten om Ahus sandsten (se Kristianstads- omiådet), äro de i jämförelse med kvartskornen till mängden öfvervägande, så liknar den Ignaberga skalgruskalk. Lagrens strykning fir VNV—OSO och stupning c:a 80° åt S.» Se vidare, Mobergs »Cephalopoderna i Sveriges kritsystem», sid. 32, S. G. U. Ser. C, N:o 63. 1884.