Teori För Friktionen
Med Särskildt Afseende Å Dess Tillämpning På Maskiner För Höjning Och Sänkning Af Tyngder

FÖRSTA KAPITLET. Friktionens uppkomst och verkning’ssätt. I. Släpfriktion. Erfarenheten lärer, att alla i verkligheten före- fintliga kroppar, säväl de hast bearbetade som de af naturen mest glatta, äro vid begränsningsytorna mera eller mindre ojemna. Då tvenne kroppar pressas tiUsammans med en större eller mindre kraft, ingripa alltid dessa ojemnheter i hvarandra och orsaka derigenom ett lunder emot en inbördes sidoförskjutning. Detta tangentiela hinder emot rørelsen kallas släpfriktion, eller oftare och kortare endast friktion. Vore massan M, fig. 1, fullkomligt glatt, blefve, vid plan be- giänsning, de elementära normaltrycken från underlaget sins emellan parallela och vinkelräta emot beröringsytan; de kunde i sådant fall icke hindra den röreJse, en med samma yta parallel kraft P sträfvade att framkalla. Accelerationen blefve dervid P a = — M Begi ansningselementen till verkliga foremål bilda einellertid, så- som of\an blifvit påpekadt, icke några füllt kontinuerliga ytor och elementartrycken ligga fördenskull i allmänhet spridda åt olika håll, lig- 2; de undergå förändringar så til] storlek som riktning, då kraften / sträfvar att flytta M på underlaget. Vid början af denna krafts verkan och under det alt den viixer från noll till ett ändligt varde, klämmas de utspringande delarne b, c, d . . . å M hårdare mot några motliggande dolar å underlaget, under det att de aflägs'nas från andra, a . . fig. 3; sedan uppstå permanenta formförändringar, ojemnheterna afstötas och lösbrytas, så att helt nya beröringsytor bildas; massan M höjes något ocli glider till sist, om P får växa tiUräckligt, ur de fördjupningar, som fasthåDit henne. Först efter det att bemalte sido- Westin, Friktion. ' ]_