Det Tusende Lokomotivet

FOR SEXTIOFEM ÅR SEDAN ör sextiofem år sedan slumrade Trollhättan ännu i romantisk vildprakt. Göta?älfven slungade då som nu Vänerns väldiga vattenmassor förbi Gullön och Toppön utför Helvetesfallet ned i Olidehålan. Men med naturdånet darifrån blandade sig icke Ijudet af mänskligt kulturarbete. Människohjärna hade ännu icke på allvar drömt möjligheten af att tillvarataga och för praktiska ändamäl använda dessa solfödda krafter. Med ilande hast, sekund efter sekund, minut efter minut, försvunno de i djupet, som de gjort år efter år, sekel efter sekel, årtusen efter årtusen, utan att lämna spår efter sig annat än i folksjälens känsla och konstnärens fantasi. Hit hade tusenårig sagohäfd forlagt kampen om den fagra Ogn Alfafostre, som gaf sig själf döden, sedan den älskade Hergrimer Halftroll stupat för den åtthandte Starkodder Aludrängs snabbsvingade svärd; här tumlade i senare år# hundraden folksägnen fritt kring Tjufhålan och Skräddareklinten. Här sökte i en ännu senare tid Anders Fredrik Sköldebrand stoff åt stickel och nål i den »brusande vilda ström», som några årtionden senare bragte Esaias Tegnérs skaldelyra att klinga ut i en - 7 -