Det Tusende Lokomotivet

 NYDQVIST & HOLM . 1847-1912 hållen, hvarför kolfstången genomgick båda cylinderlocken, sökte man undvika koppeb stänger. Men olyckligtvis visade sig maskineriet ej vilja »gå rundt» på grund af den bändning, som vid kolfvens midtställning uppstod mellan vefvarne. Vid Norberg synes det ej ha kommit till användning och stod därefter afställdt till år 1852 eller 1853, då det inköptes af vår forstå normalspåriga järnväg, Nora—Ervallabanan, hvilken hos Munkteils lät ombygga det för normal spårvidd — dess ursprungliga hade varit 890 mm. — och forse det med koppelstänger. Dess officiella namn var »Forstiingen», men af folkhumorn döptes det till »Grisen», formodligen på grund af sitt ihärdiga snörflande vid gång. Hastigheten uppgick vanligen med 8 vagnar lastade med grus till en mil i timmen, men lokomotivet var så »stärkt», att det kunde draga ända till 10 sådana grusvagnar. Under flera år uppehöll »Förstlingen» trafiken på Nora—Ervalla järnväg, tills det slutligen såldes som skrot. Sitt andra lokomotiv »Fryckstad» leverera* de Munktells verkstad år 1855 till Fryksta järnväg, då på denna hastdriften utbyttes mot ångdrift. Äfven de foljande åren utfordes å densamma ett och annat lokomotiv och helt upphörde lokomotivtillverkningen därstädes icke förr än 1893. Det var dock här aldrig fråga om annat än tillfällighetsarbeten: ännu 1889 hade byggts sammanlagdt endast 15 stycken, af hvilka 7 fore 1858, efter hvilken tid fabrikationen så godt som fullständigt afstannade. Den andra svenska verkstad, som grep sig an med lokomotivfabrikation, var Nykö* pings mekaniska verkstad. Statens järnvägar hade inköpt sina forstå driftslokomotiv från firman Beyer, Peacock & Co. i England. Det var af denna typ Nyköpings*verk> staden 1860 började tillverka. Men redan 1863 upphörde fabrikationen, i det verkstaden nedlades. — Ej heller det forstå lokomotivtillverkningsskedet vid Motala mekaniska verk* stad blef långvarigt. Denna byggde 1861 sitt forstå lokomotiv, det ännu i tjänst varande, efter verkstadens chef uppkallade »Carlsund.» Sitt andra lokomotiv levererade verkstaden 1862 till Statens järnvägar. Men 1864 upphörde lokomotivtillverkningen äfven här. Dessa lokomotiv af inhemsk tillverkning hade svårt att vinna förtroende. I en af Motala verkstad 1866 utgifven skrift »Svenskt järnvägsmateriel, använd af bolaget Vieille Montagne vid Åmmebergs Zinkgrufvor i Närike» kunde den väl åberopa ett intyg af nämnda bolags disponent, att ett af densamma levereradt lokomotiv »efter två tjansteår och 1.200 mils gång motsvarat hvarje billig pretention och förhoppning på styrka, bransle* åtgång och ångas frambringande». Men i samma intyg forklarades tillika, att »tappar och lager dock ledo mycket synnerligen i början, enär de förra bestå af endast vekt, ohärdadt jern och de senare saknade den skyddande antimonmetallen». »Åfvenså af* nötas», forklarades det vidare, »hjulbanden samt hafva redan två gånger måst omsvarf* vas». Verkstaden menade väl, att dessa svagheter lätt läte sig afhjälpas, men man hyste - 58 -