156
JÄRNETS METALLURGl
Även elt annal nickel-konstruktionsstål har på allra sista åren börjal låta lala om sig, nämligen koppar-nickelstålet. C. F. Burgess och J. Aston hava senast 1910 lämnat tvenne redogörelser för sådant stål, åstadkommet genoni sammansmållande av stål med den s. k. Monelmetallen, som i Canada beredes av koppar-nickel-malmer och håller 3 nickel på 1 koppar. Medelst tillsatser av denna metall i kvantiteter upp till 8 % fingo de allt starkare stål och varje sort till billigare pris, än i styrka motsvarande rena nickelstål. G. H. Clamer, som ävenledes förordar Monelmetallen vid fabrikationen, påpekar, att högprocentiga nickelkopparstål med l. ex. 9 % Cu och 20 å 22 % nickel äro synnerligen motståndskraftiga mot rostning och hava myeket låg utvidgningskoefficient, varför han förordar dem för an-vändningen till takbeläggning. Sådan takplåt lorde dock ställa sig synnerligen dyr och få toga användning.
Stål för magnetiska och elektriska andamål.
En — från ren metallurgisk synpunkt sett — av de basta avhand-lingar, som om dessa stålslag utgivits, är den, som diplomingenjören G. Mars lämnat. Mars var, då uppsatsen författades, anställd vid Gebr. Böhlers stålverk i Kapfenberg, såsom bekanl ett av världens mest berömda verktygsstålverk och med bland annal som specialitettill-verkning stål för magneter och elektriska andamål, vartill Böhlers i många år kopi råmaterialet från Dannemora bergslag. Här nedan lämnas av uppsatsen, under hänvisning liil S. u. E. 1909 sid. 1673, ett kori utdrag, nämligen:
Magnetstål och permanent magnetism.
»Elektrotekniker! ståller Ivå olika fordringar på stålindustrien, som lämnar den konstruktionsmaterial till elektriska maskiner och apparater. I ena fallet begär den ett material, sotn vid magnetisering så lätt som möjligt upptar högsta magnetism och så fort och lätt som möjligt åter avger den efter upphörandet av magnetiseringen, i andra fallet ett material, som efter (alldeles likgiltigt om lätt eller med svå-righet) uppnådd magnetisering bibehåller den erhållna magnetismen så myeket som möjligt oförändrad och framför allt permanent.
»Den forstå fordringen stöder sig på dynamomaskinernas egenart. Deras roterande ankare består nämligen som bekant av järn som vid varje varv, ankaret gör, en eller flera ganger ändrar sin magnetism. Varje sådan växling är enligt nuvarande åsikter om magnetismen forbunden med en lägeändring hos järnmolekylerna eller molekylar-magneterna, varvid en del av den magnetiserande kraften forbrukas. Della avdrag i kraft forvandlas i varme; betyder alltså icke blolt en kraftforlust, utan kan också i allmänhet genom värmestegring bliva