222
JÄRNETS METALLURG!
vid lägre rostningshetta. Sintringen börjar då vid muren och då där blir tappt draga sig gaserna och lågan allt mera inåt och med dem även sammanbakandet, medan malmen vid muren fastnar, stelnar och hård nar och det kan härvid gå så langt, att hela massan bänger som på elt valv, bildat tvärs igenotn hela ugnen. Man får då kyla av, så att massan krymper och störtar ned och sedan gå med mycket luft i forhållande till gasen. Hit höra malmer med fältspat, titan och svarta bergarter. I rostugnen sönderfallande malmer verka naturligtvis täppande och pressa således ned bältet. Vid dem får man öka skorstensdraget, draga mindre ofta eller blanda dem med passande hårda malmer. Hit höra i allmänhet blandstenarna och mycket rika grov-kristalliniska malmer. Hetgående kalias åter malmer, som få sinter-värme med relativt obetydligt gaspådrag. Det är egentligen de svavel-kisrika malmerna, som äro sådana. Behöva de redan i forstå rost-ningen skarpbrännas, är bast blanda dem med eldhårda kalkfattiga svartmalmer.
Svavelhaltiga maliner äro mycket olika »hårdrostade». De värsta äro naturligtvis de kisrika blandstenarna, men även relativt kalkfria lorrstenar kunna vara synnerligen svårrostade beroende på, huru svavelföreningen forekommer inmängd uli dem. Sitter kisen utkristal-liserad och samlad i skölarna, så är malmen lättrostad, ty vid slag-ningen faller den sonder efter dessa, då kisen kommer å ytteryta och i rostugnen blir lätt förbränd av de oxiderande gaserna. Sitter kisen inuti malmen men endast i form av större kristaller, så »skår den sig väg ut» vid upphettningen, i det att t. ex svavelkisens halva svavel-belopp spränger sig ut i gasform, varpå det lättsmälta svaveljärnel rinner ut och breder ut sig över malmstyckets yta och där oxideras. Värst är en tat i rostugnen ej mullande malm med riklig mängd av små lätt insprängda kiskristaller. En dylik behöver långvarig oxidation med stark sluthetta, då i densamma, om den uppoxiderats lili blodsten, järnoxiden hjälper till vid kisens förbrännande, så som H. Tho-lander visat.
För att rostugnskarlarna skola komma ihåg att byta rostbås, när ny malm börjar nedkomma till utdragsgluggarna, brukas på en del ställen, att när man slutar uppspela en malmsort, man mellan denna och den följande malmen uppspelar en hund med gammalt kasserat eldfast tegel. När då detta vid en dragning medkommer, vet folket, att de »äro i skarven» mellan de två rostugnsbeskickningarna.
Ofta där man har dåligt med utrymmet på masugnskransen eller där man ej ofta behöver ändra beskickning och där man har flera malmer av i rostningsavseende lika karaktär, blandar man malmerna redan i rostugnen på så satt, att av de olika malmerna efter varandra uppspelas visst antal kärror i följd.
Såsom exempel på en del malmers olika forhållande i rostugnen