374
JÄRNETS METALLURGI
nmgsmål har anbragt mellan pipmuren och ventilen i ett av gasuttagen, ar så kali och fuktig alt den ej går att tända, och därför råder å kransen då elt stärkt kolos, varfor arbetarna diir skola tillhållas all mellan sättningarna bege sig ut i friska luften. Ven tilerna i gasuttagen hallas väl stängda och tätade. Varmapparaten har man börjat elda vanligen dagen fore fyllningen eller åtminstone samma dag denna pågår, så alt den ej behöver tvärvärmas utan är füllt brunvarm ned-till, när gasen kan påslåppas, vilket kan ske, då man ser, att den utan alt slockna efter antändning brinner å kransen och lågan ei är för matt.
Slaggtappning. Då slaggen komniit upp så högt, alt den står och slår i formorna göres slaggtappning. Denna tillgår så, att ett varmt toiTt spett inføres genom sanden under timpeln i stallet, dar sakta fores hiet (ram och åter åt sidorna och så varligt och utan hast tildrages, då slaggen medföljer och börjar rinna samt får rinna tilis den slutar därmed. Har man slaggforma, så bortspettas den i denna sit-tande lerpluggen, så att slaggen rinner ut. Men som slaggen all börja med ar kali, sur och seg, så händer, att man rent av får ta bort slagglorman för att få nog stort hål alt få den ut igenom, och får man da aven dår efter tappningen täta med sand ifall blästern vill »slå iiam». När gas kan påslappas till varmapparaten, så göres det, eme-dan det år bra att fort nog kunna få upp blästertemperaturen.
Allt efter som blåsningen fortgår ökas blästerns tryek och temperatur samt uppsättningarnas godsmängd, tilis man kommer upp till för hyttan normala forhållanden.
Dessförinnan har man dock fått börja slå ut järn.
I tslag. Då tilslag skall göras, bortskottas först sanden ur järn-gatan med utslagsskyffeln* ända intill dør den av varmen sintrat samman. Av den innersta glödheta sanden strör man litet på bolten i järnrännan till säkerhet inot tackjärnsspritsning av dar möjligen kvarvarande fukt. Sedan tar man ett skarpt längt spett, lägger tvärs over rännan inne vid ställmuren en rundjärnsstäng i elt par så högt upp placerade krokar, att speltet bekvämt kan skjutas ut och in i jarngatan så upptill och nedtill som längs sidorna. Man spettar så med kraftiga stötar upp halet, börjande nedtill, spettande runt om, så att man ständigt tar hela gaveln i gatan med sig. Del lösspettade krokas ut undan för undan. När man på det tilltagande skenet marker, all man kommit nära in, så spettar man varligare, tilis järn börjar drypa, da inan med 2 ä 3 starka, raska stötar öppnar hela hålet så all tackjärnet kommer framstörtande. Då detsamma nedrunnit i måtten och en del slagg utrunnit, päöses över denna i rännan litet kall sand, for att minska hettan, varpä jarngatan göres väl ren ända in med
bottente,yiasteett ™'nt3h!i’3ka .träkol.s.hytt°r avancier man ej järngata utan har vid ställets notten endast ett runt hål — igenaatt med en lerplugg alldeles som vid kupolugnarna.