JÄRNETS METALLURGI
50 f>
sa fylla den, alt slagg börjar rinna över brädden. densamma ej må rinna över runt om. Läppens fodrade underkant skall därför vara iiågol djupare (100 mm) än skänkkanten i övrigt. Skänken hängei på tvenne lappar — och i bygel b om kran eller travers användes, eljes ligga dessa lappar i vagnens eller »skänkguffelns» läget boxai. Medelst kugg- eller skruvväxel kan skänken kring dessa lappar vändas runt om. I bolten ha de mindre skänkarna ett, de större två eller fyra tapphål /', i vilka nedpassas s. k. tärningar med tapphål i mitten och över dessa hål inriktas en stopparstång e i nedre ändan försedd med s. k. stoppare och för övrigt »lersmetad» hela stangen upp. Genom sankning av stången kan man fullkomligt tillsluta hålet i tårningen. Stopparstången uppbäres av en arm fastsatt medelst kläin-skruvar i en i gejder upp och ned rorlig ståndare d.
Som bessemerstålet ibland kan vara sa kalit, då det äi fäidig-blåst, att del ej tål vid avkylningen vid att tappas i en relativt kali lösskänk utan sedan vill stelna i dennas tapphål, så konstruerade C. A. Caspersson i slulet av 1870-talel sin s. k. kon verterskän k, en halvskänk (avbildad å pi. LXXVI fig. 2). Densamma består av en plåt-cylinder försedd med lavning och stoppare men nedtill försedd med ett vitt vinkelrätt utgående rörstycke, som medelst kikir och krampor kan fastkilas emol den kullagda konverterns skorstensmynning. Skarven mellan dem tiitas medelst förut påsmetat lerbruk och senare skarp åtslagning av kilarna. När denna förut väl förvärmda lilla skank fastsatts, kullvickas konvertern inera, så att först slagg och sedan iiven stål utkommer i skänken, då tappningen kan börja. Som stålel och slaggen nu endast så småningom utflyta, hålla de sig hela tiden kvickflytande i den övervärmda konvertern. Otantligt myckel svenskt bessemerstål är genom denna uppfinning räddat ål oss och en mängd tackjärn, som såsom för hårdsatt eljes ej skulle kunnat blåsas, har genom denna kunnat omvandlas till stål, varjämte den medfört kolbesparing iiven vid den vanliga gangen i bessemerhyttorna, varför Caspersson med densamma gjort sig väl förtjänt av erkännande från .Jern kon torets sida.
För förandet av tackjärnel från masugnen liil konvertern har man vanligen en skank utan stoppare.
Kok i Her kalias i regel alla av gjutjärn förfärdigade formår vari flylande jiirn och stål uttappas, om ock den gamla benamningen »måtten* ännu här och dar användes för kokiilerna vid masugnarna. Vid bessemerverken har man dem (se pl. LXXVI fig. 3- 7) antingen av parallellepipedisk, längs efter tudelad form — della numera egent-ligen endast för plåtgot och då mer eller mindre platla — eller ock koniska, vanligen med storändan uppåt och med fast bollen försedd med tarninghål vari en tärning av gjutjärn eller stål inpassas, någon gang ännu dock även med storändan nedåt och med lös bolten van-ligast då avsedda för s. k. stigande gjutning (se fig. 6 och 7). I sist-