FERROELEKTRISKA OCH NYA DIREKTA METODER
635
spolen, som synes, placerad under ugnsbotten, varigenom den ej ut-sättes för ugnshettan och ej verkar hindrande på chargearbetet och ugnen ändock erhåller minsta möjliga omkrets och således ock minsta inöjliga varmeutstrålning. Sifferbevis för tillfredsställande nyttiggörande av elektriska kraften har ännu ej presterats, då detta skrives.
Några andra ändringar äro omnämnda i S. u. E. 1897 sid. 1878 o. f. och samma tidskrift 1911 sid. 405, men inga av dessa hava hit tilis visat sig så användbara som nedannämnda två, Kjellins och Röchling-Rodenhausers, varför endast de senare har något mera in-gående beskrivas.
Kjellins ugn* Denna kan byggas faststående och biir då vida billigare i uppförande, men har på senare tider vanligen byggts stjälp-bar, emedan detta bjuder garanti för atl åtminstone intet av stålet från foregående charge behover stanna kvar och komma i blandning med följande charges gods. Slaggen åter låter sig vid den form av lång smal ränna, som ugnsrummet har, ej genom stjälpning på till-l'redsställande sätt urtappas, vilket gör, att som ovan redan sagts, ugnen ej lämpar sig för fosfor- och svavelraflinationer. Och som den smala rännan bjuder på så — i forhållande till chargevikten ofant-ligt långa beröringslinjer mellan slagg och ugnsfoder, så skulle, om inan försökte färska ned tackjärn eller hårt stål i ugnen, så svar foder-frätning uppstå, att metoden bleve ekonomiskt ruinerande. Man år därför vid användande av denna ugn hänvisad till antingen att blott smälta ned rena, lagom summa kolhalt hållande materialer såsom t. ex. l:ma tackjärn och vallonstångjarnsavhugg i blandning, eller ock an-vända den såsom kvalitéforbåttringsapparat för i martin- eller besse-inerugn färdigbehandlat stal, genom att låta dylikt i Kjellinugnen få så hög hetta, att det avgiver sina i dessa ugnar upptagna gaser, var-jämte man forstås bättre och med mindre förlust kan i Kjellinugnen göra legeringstillsatserna och utföra stålets desoxidering med mangan, alldenstund martin- och bessemerslaggen forstås ej tappas med ned.
Ugnen utföres (se pi. XCVIII fig. 1) så, att man mellan en yttre cylindrisk av grov plåt gjord och med vinkeljärn väl stagad plåtkåpa och en inre dylik på en bottenhäli av stål- eller tackjärnsgjute inmurar törst en underbotten och en yttermur av surt material. Sedan in stampas vanligen rännbotten med inagnesitmassa och på denna ställes sedan en ringmodell fullkomligt inotsvarande den blivande rännan, varpå massainstampningen fortsattes så utanför som innanfor denna, till dess man kommit i jämhöjd med rännans overkant. Ovanpå den noga avjämnade ramningsmassan muras så till skydd mol stötar och till stöd für ringvalvet ett eller ett par lager eldfasta sura tegel, hophuggna i ringkilsform. så att de komma att orubbligl binda var-andra. Rännvalvet göres alldeles som vid degelstålsugnarna i form
* Noggrannare beskrivningar över denna ugn återfinnas bland annat i S. u. E. 1905 sid. 148, 205, 273 och år 1907 sid. 58. 81.