Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

rf- ELEKTRICITETEN SÅSOM VÅGRÖRELSE. dessa ledare ett störande inflytande, hvilket redan följer af elektricitetens sedan länge bekanta verkan på de i närheten varande ledarna. Men Maxwells teori förutsätter, att jämväl närbelägna oledande kroppar, d. v. s. dielektrika, på liknande sätt inverka. Fig. 5 visar en apparat, som Hertz använde för att undersöka riktigheten häraf. A och A' äro kvadratiska mässingsskifvor med 40 cm. sidor, hvilka äro anbragta i horisontalt läge och förenade med en 70 cm. lång, 5 mm. grof koppartråd. I dennas midt finnes ett 7,5 mm. långt afbrott mellan två väl polerade mässingskulor, och från dessa föras från en stor in- duktionsapparat krafti- ga urladdningar genom afbrottet. Härvid lad- das skifvorna A och A’ i motsatta riktningar och urladdas genom gnistor, hvarvid elektri- ska oscillationer upp- stå, hvilkas svängnings- tid är vicl pass en hundramilliondel af en sekund. Resonatorn B är i cirkelform med 35 cm. radie och af 2 mm. grof koppartråd samt med afbrottet vid f, där de här alstrade gnistornas längd kan uppmätas från några hundradels millimeter till flera millimeter med tillhjälp af en fin skruf. I vissa fall kunna se- Fig. 5. kundära gnistor af 6 till 7 mm. längd erhållas. Resonatorn kan vridas kring axeln mn, som är vinkelrät mot resonatorns plan, så att läget hos f förändras. Det minsta afståndet mellan AA' och B är 12 cm. Bland de af Hertz med denna apparat gjorda försök anföra vi de följande: Om afbrottet f är beläget i horisontalplanet AA', d. v. s. vid a eller a', så erhållas inga gnistor. Men vid resonatorns vridning kring mn uppstå gnistor, och maxima erhållas när f kommit till 1) och b', d. v. s. till de lägsta och högsta lägena. Detta beror på den elektriska vågrörelse, som alstras i den diametralt mot f varande delen af resonatorn och som