Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR
Forfatter: G. R. DAHLANDER
År: 1901
Forlag: Albert Bonniers förlag
Sted: STOCKHOLM
Sider: 296
UDK: 5378
Emne: svensk
FRAMSTÄLDA
AF
G. R. DAHLANDER,
Professor vid Tekniska Högskolan.
ETT SUPPLEMENT TILL FÖRFI:S FÖRUT (ÅR 1893) UTGIFNA BOK
i samma Ämne:
ELEKTRICITETEN OCH DESS FÖRNÄMSTA TEKNISKA TILLÄMPNINGAR o. s. v.
MED 194 FIGURER I TEXTEN.
Søgning i bogen
Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.
Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.
Digitaliseret bog
Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.
264
DEN ELEKTRISKA BELYSNINGENS NYASTE FRAMSTEG.
blyet uttagna A*f°rmiga fördjupningar. Skifvorna bildas af
blyoxid med ett bindmedel af flytande kolväteföreningar.
Genom denna anordning blifver hela plåtens yta verksam.
Zink-bly accumulatorer tillverkades först af Keymer*')
i Paris och sedermera i förbättrad anordning af Leitners
elektricitetsverk i Berlin. Vid dessa element användes bly-
superoxid till positiva och zink till negativa elektroder. I ett
cylindriskt kärl anbringas vid omkretsen en böjd blyskifva,
hvars inre yta är förvandlad till blysuperoxid, och i dess midt
nedstår en zinkstång. Den elektromotoriska kraften blifver
här större än vanligt, ända till 2,4 5 volt.
Fortfarande användes till fyllningen af accumulatorerna
ren svafvelsyra, utspädd med rent, helst destilleradt vatten.
Äfven ringa inblandningar af främmande ämnen verka skad-
ligt på plåtarnas bestånd. Salpetersyra eller ättiksyra sawt
metaller, t. ex. koppar ocli zink, verka i hög grad skadligt
på de negativa blyplåtarnas varaktighet. Det är därför af stor
vikt att vid accumulatorerna använda omsorgsfullt renad syra,
sådan som accumulatorfabrikerna lämna. Vid fyllningen af
elementen begagnas vanligtvis svafvelsyra af sp. vikten 1,15,
som vid urladdningen sjunker till • vid pass 1,14, men vid
laddningen stiger till 1,16.
Det kan förtjäna omnämnas, att äfven om den utspädda
svafvelsyran utsättes för stark köld och stelnar, den bibehåller
sin ledningsförmåga, så att accumulatorbatteriets verkan fort-
går. Nansen använde ett sådant batteri på »Fram», hvilket
oaktadt vätskan vid den starka kölden stelnade ända till
kärlens botten underhöll den elektriska belysningsanläggningen.
Vid de vanliga accumulatorerna med blyplåtar är elemen-
tens spänning, när urladdningen börjar, 1,9 5 volt, och denna
får upphöra, sedan den efter några timmar sjunkit till 1,8 5
volt. Efter laddningens början stiger spänningen ganska
hastigt från sistnämnda värde till 2,1 volt och sedan lång-
samt till 2,2 och därefter hastigt till 2,5 volt och därutöfver.
Vid 2,2 volt börjar syrgas att uppstiga från den positiva och
vid 2,3 volt väte från den negativa elektroden, och vid 2,5
volt bildas vid båda plåtarna starka gasströmmar och vätskan
antager ett mjölkaktigt utseende. Laddningen af bry tes då i
allmänhet, men i vissa fall sker öfverladdning. Så snart
laddningsströmmen upphört, sjunker spänningen till 1,9 5 volt.
Genom de förbättringar accumulatorerna de senare åren
undergått har det blifvit möjligt att föröka strömtätheten,.
hvilken vanligtvis räknas i ampere per kvadratdecimeter verk-
*) Se »Elektriciteten», 2:a uppl., p. 164.