Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

Forfatter: G. R. DAHLANDER

År: 1901

Forlag: Albert Bonniers förlag

Sted: STOCKHOLM

Sider: 296

UDK: 5378

Emne: svensk

FRAMSTÄLDA

AF

G. R. DAHLANDER,

Professor vid Tekniska Högskolan.

ETT SUPPLEMENT TILL FÖRFI:S FÖRUT (ÅR 1893) UTGIFNA BOK

i samma Ämne:

ELEKTRICITETEN OCH DESS FÖRNÄMSTA TEKNISKA TILLÄMPNINGAR o. s. v.

MED 194 FIGURER I TEXTEN.

Søgning i bogen

Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.

Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.

Download PDF

Digitaliseret bog

Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.

Side af 306 Forrige Næste
44 METODER OCH APPARATER FÖR MÄTNING AF ELEKTRICITETEN. Fig. 26- af en liten glasspegel M med små vid dess baksida anbragta magnetnålar lik- som vid W. Thomsons spegelgalvanometei*. Spegeln är upphängd pä ett stift S vid en kokongtråd af c:a 10 cm. längd. Ställ- ningen utgöres af en träståndare med skifva och tre ställskrufvar. En springa är utskuren i ståndaren för att lämna tråden fritt utrymme, och nedtill finnes ett rundt hål, som upptager en glaslins, så att ett rum inneslutes, i hvilket spegeln hänger. En glasskifva är fästad vid stån- Ällfe darens baksida, så att hålet och springan betäckas. Spegelns afvikning bestämmes på vanligt sätt med tub och skala. Vid denna apparats inställning anbringas glasröret med järntråden i ett sådant läge med öfre polen i jämnhöjd med spegeln, att maximum af afvikning erhålles, samt på så stort afstånd mellan pol och spegel, att afvikningens storlek med säkerhet kan afläsas. Kompensationsspiralen E inställes äfven i jämnhöjd med spegeln och på så stort afstånd från glas- röret (utan järntråden), att när en ström föres genom såväl E som magnetiseringsspiralen ingen afvikning å magneto- meteret äger rum. Har detta skett vid en strömstyrka, gäller det äfven för andra, emedan båda verkningarna förändras i samma för- hållande. Vid undersökning af en järntråd användes först en svag elektrisk magnetiseringsström, d. v. s. afständet mellan de båda undre zinkskifvorna vid H är stort, så att vätskemot- ständet är ansenligt. Strömmens styrka ökas sedermera små- ningom genom att zinkskifvornas afstånd förminskas. Men för hvar gäng bör en demagnetisering af järnet äga rum, så att dess föregående magnetism upphäfves. Detta sker säkrast genom en följd af omkastningar i magnetismen med allt svagare strömmar af växlande riktning, hvilka gradvis närma sig till noll. Kommutatorn F är så inrättad, att en hastig omkastning kan försiggå, och om samtidigt den mellersta zinkskifvan långsamt upplyftes, erhålles en följd af magnetiseringsströmmar af växlande riktning och aftagande styrka. Härigenom aflägsnas hvarje spår af remanent mag- netism, dock under förutsättning, att den starkaste ström- men åtminstone är lika stark som den ström, hvarmed järn- tråden förut magnetiserats. Därjämte erfordras, att jord- magnetismens vertikala komposant är mycket noggrant kom- penserad, hvilket kan ske medels den från det galvaniska