Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR
Forfatter: G. R. DAHLANDER
År: 1901
Forlag: Albert Bonniers förlag
Sted: STOCKHOLM
Sider: 296
UDK: 5378
Emne: svensk
FRAMSTÄLDA
AF
G. R. DAHLANDER,
Professor vid Tekniska Högskolan.
ETT SUPPLEMENT TILL FÖRFI:S FÖRUT (ÅR 1893) UTGIFNA BOK
i samma Ämne:
ELEKTRICITETEN OCH DESS FÖRNÄMSTA TEKNISKA TILLÄMPNINGAR o. s. v.
MED 194 FIGURER I TEXTEN.
Søgning i bogen
Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.
Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.
Digitaliseret bog
Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.
44 METODER OCH APPARATER FÖR MÄTNING AF ELEKTRICITETEN.
Fig. 26- af en liten glasspegel M med små vid
dess baksida anbragta magnetnålar lik-
som vid W. Thomsons spegelgalvanometei*.
Spegeln är upphängd pä ett stift S vid
en kokongtråd af c:a 10 cm. längd. Ställ-
ningen utgöres af en träståndare med
skifva och tre ställskrufvar. En springa
är utskuren i ståndaren för att lämna
tråden fritt utrymme, och nedtill finnes
ett rundt hål, som upptager en glaslins,
så att ett rum inneslutes, i hvilket spegeln
hänger. En glasskifva är fästad vid stån-
Ällfe darens baksida, så att hålet och springan
betäckas. Spegelns afvikning bestämmes
på vanligt sätt med tub och skala.
Vid denna apparats inställning anbringas glasröret med
järntråden i ett sådant läge med öfre polen i jämnhöjd med
spegeln, att maximum af afvikning erhålles, samt på så stort
afstånd mellan pol och spegel, att afvikningens storlek med
säkerhet kan afläsas. Kompensationsspiralen E inställes äfven
i jämnhöjd med spegeln och på så stort afstånd från glas-
röret (utan järntråden), att när en ström föres genom såväl
E som magnetiseringsspiralen ingen afvikning å magneto-
meteret äger rum.
Har detta skett vid en strömstyrka, gäller det äfven för
andra, emedan båda verkningarna förändras i samma för-
hållande.
Vid undersökning af en järntråd användes först en svag
elektrisk magnetiseringsström, d. v. s. afständet mellan de
båda undre zinkskifvorna vid H är stort, så att vätskemot-
ständet är ansenligt. Strömmens styrka ökas sedermera små-
ningom genom att zinkskifvornas afstånd förminskas. Men
för hvar gäng bör en demagnetisering af järnet äga rum,
så att dess föregående magnetism upphäfves. Detta sker
säkrast genom en följd af omkastningar i magnetismen med
allt svagare strömmar af växlande riktning, hvilka gradvis
närma sig till noll. Kommutatorn F är så inrättad, att en
hastig omkastning kan försiggå, och om samtidigt den
mellersta zinkskifvan långsamt upplyftes, erhålles en följd af
magnetiseringsströmmar af växlande riktning och aftagande
styrka. Härigenom aflägsnas hvarje spår af remanent mag-
netism, dock under förutsättning, att den starkaste ström-
men åtminstone är lika stark som den ström, hvarmed järn-
tråden förut magnetiserats. Därjämte erfordras, att jord-
magnetismens vertikala komposant är mycket noggrant kom-
penserad, hvilket kan ske medels den från det galvaniska