Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

62 METODER OCH APPARATER FÖR MÄTNING AF ELEKTRICITETEN, mindre än hälften af den mjuka trådens, men däremot hade den koercitiva kraften genom trådens sträckning ökats från 1,7 till 4,5. Beträffande stålet, är dess mottaglighet och genomträng- lighet för magnetismen mindre än järnets, men dess koer- citiva kraft är större. Ju större kolhalten är dess mindre äro k och /c Stål, som i mekaniskt hänseende är hårdt, är det äfven i magnetiskt. Härdningen af stålet ökar således äfven dess magnetiska hårdhet. Krom och volfram öka an- senligt stålets koercitiva kraft. I mjukt järn är denna vid pass 2 och stundom mindre, men hos kromstål, härdadt i olja 40 och hos volframstål kan den öfverstiga 50, efter hvad Hoplcinsons försök visat.*) Hvad åter angår gjutjärnet, så erhåller det i regeln en lägre magnetisering än smidesjärn och stål, äfven vid starka magnetiserande krafter. Vid mättning är gjutjärnets mag- netiseringsintensitet omkring tre fjärdedelar af smidesjärnets. Det största värde, som erhållits för den magnetiska induk- tionen B hos gjutjärn var 31,760 motsvarande f< = 1,9. Det värde å I, som vid mättning erhölls vid samma prof, var 1,240, under det hos smidesjärnet i allmänhet är omkring 1,700, men kan hos mjukt sådant järn uppgå ända till 2,000. 31. Magnetisk hysteresis. — De senare åren äro flera viktiga undersökningar anställda öfver den bekanta egen- skapen hos järnet att vid magnetisering och demagnetisering blifva efter med sin förändring i jämförelse med den mag- netiserande kraft, som framkallar densamma. Det är Warburg och Ewing samt Steinmetz, som först närmare iakttagit denna klass af företeelser. Men visserligen äro åtskilliga af dessa sedan länge bekanta. Hvad man kallat remanent magnetism, som återstår hos järnet efter den magnetiserande kraftens upphörande, är i själfva verket blott ett särskildt fall af hysteresis, i det att den är en kvarvarande verkan af en magnetisk kraf£, hvilken för länge sedan upphört. Man kan äfven betrakta järnets hysteresis som en art af magnetisk tröghet. Till följd af denna egenskap hos järnet erhåller man den vid den magnetiserande kraftens förändring fram- kallade magnetiska induktionen geometriskt angifven genom en figur af den form fig. 41 visar. Om järnet till en början icke är magnetiskt, men utsättes för ett växande värde å H förändras B på det sätt kurvan 7 2 antyder; försvagas därefter *) Ännu långt högre värden ha Du Bois och Jones funnit vid sina försök, för hvilka vi i § 36 skola redogöra.