Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

FÖRSTA KAPITLET. Elektriciteten såsom vågrörelse. 1. Faradays elektriska kraftlinier. — Den slöja, som hvilat öfver elektricitetens inre beskaffenhet, har under de senare åren till en del blifvit lyftad. Man har alltmer kommit till den öfvertygelsen, att de elektriska fenomenen, lika väl som ljudets, ljusets och värmets bero på en vibrations- eller vågrörelse. En mängd viktiga iakttagelser äro gjorda i detta hänseende, hvilka svårligen kunna lämna rum för något tvifvel om att äfven de elektriska företeelserna ytterst bero på en vågrörelse, hvilken fortplantas genom etern analogt med ljuset och det strålande värmet. Att verkan mellan elektriska kroppar icke sker direkt utan genom förmedling af ett rnellan- varande ämne är en åsikt, som redau uttalades af den be- römde engelske fysikern Faraday, hvilken man har att tacka för så viktiga upptäckter inom elektricitetsläran. Faraday in- förde begreppet kraftlinier för att åskådliggöra deu verkan, som äger rum mellan en positivt och en negativt elektrisk kropp. Om man tänker sig att från den positivt elektriska kroppens yta utgår ett positivt elektriskt element, så drifves detta genom repulsionen från den positiva kroppen och genom attraktionen från den negativa efter en kraftlinie, förutsatt att icke elementet äger någon tröghet. Fran alla punkter af de elektriska kropparne skulle efter Faradays föreställning sådana kraftlinier utgå. De angifva icke blott kraftens rikt- ning i hvarje punkt af kurvan utan äfven dess intensitet eller styrka, ty de äro hvarandra så mycket närmare ju större denna är. Faraday tänkte sig sålunda rymden genomkorsad af kraftlinierna, hvilka uttrycka verkan pa afstand, i motsats till det bland matematici förut vanliga åskådningssättet: kraftcentra på afstånd repellerande eller attraherande hvar- andra. Med andra ord: Faraday såg ett mellan varande ämnes inflytande, där nian förut endast sag afståudets inverkan. Enligt honom utgå alltid sådana kraftlinier från positivt 1, — Dahlander.