Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

to ELEKTRICITETEN SÅSOM VÅGRÖRELSE. elektriska ytor och sluta i negativt elektriska ytor, eller om de icke möta sådana bortgå de mot oändligheten. Tänker man sig en positivt elektrisk kropp anbragt i ett rum, gå kraftlinierna från honom mot rummets väggar, tak och golf, åtminstone så framt icke någon negativt elektrisk kropp finnes- i närheten. Dessa kraftlinier skulle således vara verkliga elektriska strålar angifvande vägen för den elektriska kraftens utbredning. 2. Maxwells hypoteser. — Det af Faradny införda åskådningssättet vann till en början icke vetenskapsmännens gillande, och man kunde icke heller vänta, att en åsikt, så stridande mot den bland dem vanliga uppfattningen, och hvilken dessutom icke var matematiskt utvecklad eller till sina följder pröfvad, skulle kullkasta de teorier, som genom en följd af glänsande matematiska arbeten blifvit utvecklade, och som lämnat en åtminstone skenbart tillfredsställande för- klaring öfver elektricitetens verkan på afstånd. En fram- stående engelsk matematiker, James Clerk Maxwell, upptog- dock och utarbetade med en hög grad af skarpsinnighet Faradays åsikt, användande härvid den högre matematikens finaste hjälpmedel. Han utgick härvid från åtskilliga hypote- ser, hvilka hade sin grund i Faradays åskådningssätt, i det de gåfvo detta en mera bestämd karakter. Maxwells teori betecknas i synnerhet genom den framstående betydelse, som de s. k. dielektriska ämnena, hvilka icke äro ledande för elektriciteten, erhålla för dennas uppkomst och fortplantning. Äfven luften och tomrummet äro sådana dielektrika. Maxwell antager, att alla dielektrika äro uppfyllda af ett elastiskt osammantryckligt fluidum på samma sätt som man i optiken förutsätter, att etern uppfyller världsrymden och alla kroppars mellanrum. Detta fluidum skulle vara elektriciteten. Om alla i en dielektrisk kropp varande ledare äro i neutralt till- stånd, så är äfven det elektriska fluidet därstädes i normal jämvikt- Men om ledarna äro elektriska, ehuru i jämvikt,, antager det elektriska fluidet ett nytt jämviktstillstånd. Om en partikel af det elektriska fluidet aflägsnas ur sitt normala jämviktsläge äger, hvad Maxwell kallar, en »elektrisk för- skjutning» rum. Utgående från dessa förutsättningar har Maxwell utvecklat en omfattande matematisk teori, innefat- tande ett stort antal formler, som skulle angifva de elektriska och magnetiska fenomenens lagar och inbördes samband. Att likväl Maxwells åsikter härutinnan varit tämligen sväfvande och framför allt hans sätt att uttrycka dem dunkelt, framgår redan däraf, att de vetenskapsmän, hvilka försökt återgifva och utveckla hans teori, därom lämnat mycket