Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

MAXWELLS HYPOTESER. 3 olika framställningar.*) Det synes dock, att han tänkt sig, att de magnetiska och elektriska krafterna fortplantades ge- nom molekylära hvirfvelrörelser, »molecular vortices», hvilka alltid skulle äga rum åt samma håll med kraftlinierna såsom axlar. För att göra sig reda för fortplantningen af denna rotationsrörelse antager han, att mellan hvirflarna finnes ett visst antal ofantligt små sferiska partiklar, hvilka rulla utan att glida i beröring med hvirflarnas ytor samt att dessa små sferer just skulle utgöra elektriciteten och således till- sammans bilda det elektriska fluidet. Det man vanligen brukar förstå med en kropps molekyler skulle vara mycket stort i jämförelse med hvirflarna, hvilkas dimensioner i sin ordning skulle vara mycket större än sferernas. I de isolerande kropparna eller dielektrika skulle sfererna vara ur stånd att öfvergå från molekyl till molekyl, hvaremot i ledarna för elektriciteten en sådan öfvergång kan äga rum, ehuru en friktion därvid uppstår, hvarigenom värme alstras och förlust i energi vid. förflyttningen förorsakas. Sfererna föreställas rullande pä hvirflarna alldeles som ett kugghjul öfver ett annat utan att någon glidning blifver möjlig. Om man antager, att en elektrisk ström framgår i en ledande tråd samt tager i betraktande den centrala linien af sferiska par- tiklar, finner man att dessa bringa i rotation alla de dem berörande sfererna kring axlar, vinkelräta mot strömmens riktning, på sätt att de omslutas af hvirfvelringar. Hvarje sådan ring förhåller sig liksom en kautschuksring eller torus, när denna frampressas långs en stång. I stället för att glida framskrider den genom rullning. Men denna roi’else hos hvirflarna föranleder, att de små sfererna å deras yttre lager röra sig i motsatt riktning till den. centrala liniens partiklar, hvilket återigen åstadkommer, att de närgränsaude hvirfvel- ringarna vrida sig åt samma håll som de ringar de omsluta, emedan sfererna icke kunna rulla mellan de koncentriska ringarna utan att förflytta sig fram eller tillbaka. Men om det första lagret af sferer tvingas att röra sig framåt som centralströmmen, bör lagret af hvirflar, som omgifver det, rotera hastigare än detsamma, och så vidare måste de succes- siva lagren vrida sig allt hastigare ända till ledarens gräns- yta. Vid denna sättes i rotation genom samma mekanism det omgifvande dielektriska ämnets yttersta lager af hvirflar, hvilken rörelse meddelas genom allt vidare cirklar till ett *) Om Maxwells teori se förntom hans förnämsta arbete: »Electricity and Masnetism», London 1873 & 1881, äfven hans »Elementary treatise on electricity», edit. by [V. Garnett; H. Poiucaré »Electricité et Optique»; L. Boltzmann »Vorlesungen iiber Maxwells Theorie».