Bronsarbeten Af Adrian De Fries I Sverge
Särskildt Å Drottningholm

59 Mot slutet af månaden hade transporten lyckligt anländt till Dömitz. Rykten om lejonets flykt och sa- kernas bortröfvande af kringstrôfvande partier 1 visade sig ogrundade. Den 30 November skrifver kommendanten i Wismar Erik Hansson Ulfsparre till Carl Gustaf: habe -------------in gebührender observance nicht bergen sollen, dass der Löwe und andere von Prage anhero geschikete sachen mitt dem Rittmeister Müller in Dömitz woll an- gelangett, undt weillen von Deroselben —. gantz keinen ordre erhalten wie ich mich mitt denselben verhalten soll, auch wegen ungelegenheit der Zeitt solche fürter fortzuschicken verhindert werde, als möchte S. H. D. willens und ordre sich hierüber hertzlich gerne wünschen. — — — Unter dessen aber seindt die sachen wegen des bösen Weges in Dömitz niedergesetzett, so bald es sich nuhr ein wenig zur besserung veranlassen will, soll ich nicht manquiren solches alles von dannen abzuholen lassen. 2 Sekreteraren Johan Hartwig underrättade från sitt hall pfalzgrefven om utgången af sitt uppdrag. Den 1 December skrifver han från Staade, erkänner mottagandet af Carl Gustafs ofvan anförda bref med befallningen att tora samlingarne till Sverge samt fortsätter så: »nun hette ich zwar stracks zu meiner ankufft nacher Demitz, damit weiter, entweder zu Wasser nacher Lübeck oder zu lande nacher Wissmar gehen wollen, wenn mir nicht das erste wegen des eingefallenen Winters vor dieses mahl wiederrathen, und das lezte, wegen erlangung der fuhren, in deme derselben eine grosse anzahl sein müssen, unmöglich gemacht worden wehre, Derowegen ich dann anders nicht gewusst alss die sachen bis zu E. Hochf. Durchl. anderswertigen gnädigsten ordre in Demitz zu hinterlassen, gestaldt ich dann alles daselbst in ein gewölbe wo es wegen des feuers alss sonst wohl verwahret und mit einer Schildtwacht vom herrn Obristleut. Hardern Versehen ist, gebracht habe». — — — 3 Drottningen hade emellertid redan under loppet af December fått underrättelse om sakernas ankomst till Dömitz samt gifvit befallning till kommendanten i Wismar, den ofvan nämde Erik Hansson att låta hämta Bi- blioteket såval som det ôfriga till Wismar for att vid första ôppet vatten afsändas till Sverge. »Als hab ich», skrifver Ulfsparre den 21 December, »solches in gebührender observance nachgelebt undt also fort einige wagen dahin gehen lassen undt hoffe innerhalb etzliche Tagen solches alles alhier in Wismar zu haben». 4 Det gick ej så fort som man trodde — de många och tunga fororna på dåliga vägar, årstiden, som till och med för den sena tidpunkten var ovanligt svår — regn, högt vattenstånd, stormar till och med åska omtalar årets väderkrönika 5 — alt gjorde att Ulfsparre först i början af Februari 1649 kunde inberätta till Carl Gustaf om sakernas ankomst till Wismar: 6 » — — — nicht allein den Lewen besondern auch alle andere von Prage gebrachte sachen, so viel deren in Dömitz verbanden — — —». Han bade emellertid redan i Januari, då en del af sakerna anländt, därom tillskrifvit drottning Kristina, som den 20 Januari förnyade hans kommendantsfullmakt samt tillskref honom att »wäl förwara dhe ifrån Pragh til Wismar ankomne Saker». Det heter i hennes bref: Wij hafwe sedt ------------af Edert bref, daterat Wismar den 4 Januari, att i dagen till forende hade från Dömitz till Wismar bekommit Bibliothecet och någre Statuas, som voro komne från Pragh, efter som I och formåle, att lejonet var i lijka motto der väl ankommet. I tänckte och till att wijdh båttre fore och hårdare vågh låta från Dömitz aflora the andre konstcammarsakerne. Såsom Wij nu Eder härutinnan an- vånde fliit medh nåder förspörie, altså wele wij och Eder hafwa påmint, att I wähl förwara samma saker, som till Wismar ankomne åre, både bôcker och Statuer, så att the icke fara illa, förderfvas eller sonderslåås; och hvad sådana antiquiteter af Statuer kunna finnas där vara af koppar, marmor eller annat, moste I hafwa uthi gott beholdt, till dess fram wijd öpen sjo kunne hijt foras; wele och winteren sigh så anskicka att I widh åker- foret kunde bringa de andre swåra sakerna till Wismar, sågo Wij thet och gerna; dhen officeraren Müller, som vår generalissimus — hafver forordnat — att till oss hijt öfverföra Lejonet, weele wij att I låte bekomma under- holdt till sigh oclr sitt medhafvande folk, jemvål och till leijonet sielf, in till dess siö reent bliffver och han kan blifva det hijt foljachtigh». —7 Detta lejon var synbarligen ej det minst vigtiga af det vunna bytet. Man bringas ovilkorligen att tånka på den stora betydelse denna tids åskådning, efter Italiens föredöme, tillade nåmda djur, hvars fruktbarhet. var ett tecken till allmån vålmåga och af hvars uppförande i allmånhet man ansåg sig kunna förutsäga framtiden. 8 Det var ju också en sed, som aktades vårdig både furstar och fria stader att underhålla lejon. Liksom Florens, 1 Teatr. Europ. O. a. st. 2 K. R. A. Bref till Carl Gustaf. (Stegeborgssamlingen.) 3 K. R. A. Bref till Carl Gustaf. (Stegeborgssamlingen.) 4 O. a. st. E. H. Ulfsparre till Carl Gustaf. Drottningens bref till Ulfsparre, som niimnes i nu citeraile skrifvelse, saknas, då Riksregistr. for December 1648 ej finnes qvar. 5 Theatr. Europ. VI. S. 636—37. 6 K. R. A. Bref till Carl Gustaf från E. H. Ulfsparre, dat. Wismar den 4 Febr. 1649. ’ R. Reg. 1049, Jan. 20. 8 Se J. Burekhardt. Die cultur der Renaissance in Italien. 3 Aufl. II. S. 11.