Bronsarbeten Af Adrian De Fries I Sverge
Särskildt Å Drottningholm

37 dade genom inverkan af vatten och is; 1 dels äro de också alster af en konstriktning, som man val med ett visst intresse kan studera såsom historisk foreteelse, men for hvars skapelser man svårligen kånner mycken sympati. Det år icke haller vår afsigt att söka skildra de Fries’ konstnårsverksamhet. Omfattande, ånnu ej anstälda arkivforskningar i Florenz och Prag kräfvas för utförande af en dylik uppgift. Hår vilja vi blott med ledning af konstnårens svenska arbeten låmna ett kort bidrag till hans ka- raktåristik. Inom 1600-talets plastiska konst återkommer, hvarthån man ån vånder sig, oafvisligen frågan om forhållandet till Michel Angelo, ungefår som inom den tidigare florentinska renässansen om för- hållandet till Donatello. Men den forres inflytande år mera alt omfattande och langvarigt — lik- som man ånnu af dyningarna mot en fjärrbelägen kust kan ana kraften af en storm uti hafvet. Michel Angelo var, for att bruka Benvenuto Cellinis ord, la scuola del mondo. Hemligheten af det oemotståndliga inflytande han utôfvade år ej uteslutande att söka i hånforelse for hans måktiga skapelser; det sammanhånger såkerligen också nåra med den höjd af teknisk full- åndning, till hvilken samtidens konst hunnit, och som gjorde, att man med forkårlek prôfvade sina krafter på invecklade stålningsproblem, hvilkas losning var forbunden med tekniska svårigheter. Man skulle nåstan vara frestad att påstå, att det var den anatomiska sidan i Michel Angelos konstnårsskap, som på hans efterföljare hade största inflytelsen. Men han uppfattades sålunda en- dast partielt. Resultaten blefvo, om mojligt, ånnu mera påfallande ån då romaren omsatte den gre- kiske Herakles’ månghårdade elastiska gestalt till den slagtaregud af samma namn man så ofta möter i Italiens samlingar. Sjålen var borta. Man begårde ej att uttrycka ett annat eller djupare lif ån det, som kan åskådliggoras genom rörelsemotivet. Som följd håraf — ju våldsammare rørelse, ju rikare lif! Det varar ett hundratal af år det måktiga intryck figurerna i Sixtinska kapellets tak, Medi- ceergrafvarna, Moses o. a. ôfvat på denna tidrymds konstnårer. Man talade inom plastiken länge i sjålfva verket endast Michelangeliska — det var ej måstarens fel, att dialekten blef förskämd. Hans gestalter hafva varit det plastiska språkets måst anlitade ordbok s. a. s., så mycket låttare brukbar, som den inre meningen for flertalet var en gåta. De voro användbara till alt. De liggande ge- stalterna å Mediceergrafvarna i San Lorenzo restes upp att balancera som Hermes etc. på ett ben; fredliga tritoner låna Moses våldsamma tag i skågget och den skara af Neptuner, som spreds ofver Europa såsom hufvudfigurer å vattenkonster, återupprepade troget Gud faders gest, då han skiljer Ijus och morker, i Capella Sistinas tak. For Rudolf den andres hofpossirer har Michel Angelos åtbordsspråk synbarligen varit det enda saliggörande. Jämte Michel Angelo utôfvade en annan konstnår ett lifligt inflytande på 1600-talets skulp- tur. Det var Jean Bologne. Hans arbeten åro utan tvifvel den båsta exponent man kan få for tidens smak. Den flygande Merkurius, Herkules och Nessus, Sabinrofvet, hans brunnsfigurer i Bo- logna och Giardino Boboli låta oss forstå hvad tiden ville. Det var att vål uppbygga konstverket, den enskilda figuren så vål som gruppen; att borttaga eller åtminstone minska alt, som kunde in- kråkta på intrycket af lifaktighet (stod o. d.). I konsten har synbarligen inkommit ett beråknande element. Allmånhetens smak möter denna egenskap genom att med forkårlek låmna uppgifter sådana som stora fontangrupper, dekora- tiva anordningar af trådgårdaf o. s. v. Skulpturen flyttar, liksom i renässansens första dagar, ut i det fria och den hånsyn till omgifningen, som håraf blef en nödvändig följd vid kompositionen, ger åt alstren af denna tids konst, dår de finnas bevarade i sitt sammanhang, ett drag af stor- 1 De äro ej öfverbygda om vintern.