ForsideBøgerBronsarbeten Af Adrian De…ärskildt Å Drottningholm

Bronsarbeten Af Adrian De Fries I Sverge
Särskildt Å Drottningholm

Forfatter: John Böttiger

År: 1884

Forlag: Tryckt I Central-Tryckeriet

Sted: Stockholm

Sider: 107

UDK: St.f. 739.51 Böt

En Konsthistorisk Undersökning

Søgning i bogen

Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.

Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.

Download PDF

Digitaliseret bog

Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.

Side af 116 Forrige Næste
het, som hjälper oss att glömma åtminstone något af alla synder mot naturens, sanning i det enskilda. Nar man bedömer Adrian de Fries, bor man minnas, hvad vi nu anfört. Han år en sann manierist, har tidens bade förtjänster och fel. Af Jean Bologne, hvars lårjunge han var, har han lårt prakt och djårfhet i kompositionen, och den omtänksamma hänsynen till omgifningen. Hos Michel Angelo har han studerat muskulaturen, stälningsmotiven o. s. v. Men, utan egen kraftigare individualitet, har han trott sig hinna förebilderna genom en öfverdrift af deras egendomligheter, och hans konst förefaller därför ofta endast som en olycklig vrångbild. Hans starkaste sida var kompositionen. For oss, som ej hafva något enda arbete qvar i dess ursprungliga sammanhang, iir det svårt att i detta hånseende vara fullt rättvisa. Men man kan bilda sig en förestälning hårom af t. ex. Herkulesfontänen i Augsburg och möjligen åfven af det ofvan anfôrda om brunnen å Fredriksborgs slottsgård. Synbarligen var det också losningen af kompositionsproblemet, som intresserade konstnåren måst. Dårpå tyder bland annat åfven den ofta förekommande omkomponeringen af antika grupper —• såsom Laokoon och Brottarne å Drottning- holm, den farnesiska tjuren i Gotha etc. Det år tvifvelsutan af betydelse for en riktig uppfattning af vår konstnår, att man ej slåp- per ur sigte att für honom, liksom for den riktning han tillhörde, det helas utseende mer ån van- ligt var hufvudsak. Det var så, till den grad, att den enskilda figuren får ett endast underordnadt intresse. Adr. de Fries betraktar synbarligen icke månniskogestalten som en lefvande organism, hvars fina skiftningar det kunde löna modan att studera och återgifva; utan han ser den hufvud- sakligast ur dekorativ synpunkt. Den får intresse såsom ett fyllande ornament. Därför år hans naturuppfattning oftast osann och ôfverdrifven. Rörelsemotivet — det sått, hvarpå gestalten s. a. s. passas in i kompositionens linier — blir uppgiftens hufvudsak. Man kan genom en blick på Drott- ninghohnsbronserna lått ôfvertyga sig hårom. Ser man på de stående figurerna, finner man nåm- ligen, att de alla med ringa modifikation åro framstålda i en stålning, den skridande (gående eller springande med [vanligen högra] benet framåt, det venstra tillbaka). Sitter gestalten, kan man vara viss, att det ena benet år inåtbojdt mot eller något uppdraget ôfver det andra. Enformigheten år pafallande. Konstnåren har komponerat den enskilda figuren utan annan hånsyn ån till total- intrycket af gruppen, och han har als ej dragit sig for att gång efter gång återupprepa samma motiv. Man kan vid ett dylikt förfaringssätt ej vånta annat ån att det andliga uttrycket hos hans figurer skall vara ganska ringa. Gestalterna hafva ju haft intresse for konstnåren som bitar i ett ornament. Hans konst åtnojer sig i verkligheten också med ett fåtal typer, utan att bry sig om att gå så långt som till återgifvande af det individuella. Man återfinner sålunda med såkerheten af den tydligaste signatur hos hans bilder följande drag: böjdt hufvud, kort, under brôstkorgen oformligt indragen ôfverkropp, långa armar och ben. Muskulaturen ôfver måttan starkt angifven, ofta osann; ôronen losligt placerade utanpå hårbetåck- ningen, for långt nedåt och bakåt; foten, på hvilken kroppen helt och bållet stöder sig, utan hvålf- ning, bred, oformlig och platt. Ansigtet med sneda ögon, som ligga hvarandra for nåra och med pupillen för högt i forhållande till ogonhålan; tjock nåsa, kort öfverläpp och en mun hvars stålning oftast bildar en mot ôgonens divergerande linea. Bortom grånsen af denna typ finnes intet. Man letar förgäfves efter ett individuelt uttryck af sorg eller glådje. Laokoon, som kåmpar for sitt och sönernas lif, eller Bacchus, som leker med satyrgossen, hafva aldeles samma min som flodgudar ocli brottare, heroer eller herdar. Icke den minsta reflex af psykiskt lif, endast rörelse! Orsaken hårtill år ej att söka i någon egentlig brist hos den konstnårliga formågan, åtmin- stone ej under de tidigare åren. De Fries har nåmligen bland annat utfôrt åtskilliga porträttbyster