Bronsarbeten Af Adrian De Fries I Sverge
Särskildt Å Drottningholm
Forfatter: John Böttiger
År: 1884
Forlag: Tryckt I Central-Tryckeriet
Sted: Stockholm
Sider: 107
UDK: St.f. 739.51 Böt
En Konsthistorisk Undersökning
Søgning i bogen
Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.
Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.
Digitaliseret bog
Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.
het, som hjälper oss att glömma åtminstone något af alla synder mot naturens, sanning i det
enskilda.
Nar man bedömer Adrian de Fries, bor man minnas, hvad vi nu anfört. Han år en sann
manierist, har tidens bade förtjänster och fel. Af Jean Bologne, hvars lårjunge han var, har han
lårt prakt och djårfhet i kompositionen, och den omtänksamma hänsynen till omgifningen. Hos
Michel Angelo har han studerat muskulaturen, stälningsmotiven o. s. v. Men, utan egen kraftigare
individualitet, har han trott sig hinna förebilderna genom en öfverdrift af deras egendomligheter,
och hans konst förefaller därför ofta endast som en olycklig vrångbild.
Hans starkaste sida var kompositionen. For oss, som ej hafva något enda arbete qvar i
dess ursprungliga sammanhang, iir det svårt att i detta hånseende vara fullt rättvisa. Men man
kan bilda sig en förestälning hårom af t. ex. Herkulesfontänen i Augsburg och möjligen åfven af
det ofvan anfôrda om brunnen å Fredriksborgs slottsgård. Synbarligen var det också losningen af
kompositionsproblemet, som intresserade konstnåren måst. Dårpå tyder bland annat åfven den ofta
förekommande omkomponeringen af antika grupper —• såsom Laokoon och Brottarne å Drottning-
holm, den farnesiska tjuren i Gotha etc.
Det år tvifvelsutan af betydelse for en riktig uppfattning af vår konstnår, att man ej slåp-
per ur sigte att für honom, liksom for den riktning han tillhörde, det helas utseende mer ån van-
ligt var hufvudsak. Det var så, till den grad, att den enskilda figuren får ett endast underordnadt
intresse. Adr. de Fries betraktar synbarligen icke månniskogestalten som en lefvande organism,
hvars fina skiftningar det kunde löna modan att studera och återgifva; utan han ser den hufvud-
sakligast ur dekorativ synpunkt. Den får intresse såsom ett fyllande ornament. Därför år hans
naturuppfattning oftast osann och ôfverdrifven. Rörelsemotivet — det sått, hvarpå gestalten s. a. s.
passas in i kompositionens linier — blir uppgiftens hufvudsak. Man kan genom en blick på Drott-
ninghohnsbronserna lått ôfvertyga sig hårom. Ser man på de stående figurerna, finner man nåm-
ligen, att de alla med ringa modifikation åro framstålda i en stålning, den skridande (gående eller
springande med [vanligen högra] benet framåt, det venstra tillbaka). Sitter gestalten, kan man
vara viss, att det ena benet år inåtbojdt mot eller något uppdraget ôfver det andra. Enformigheten
år pafallande. Konstnåren har komponerat den enskilda figuren utan annan hånsyn ån till total-
intrycket af gruppen, och han har als ej dragit sig for att gång efter gång återupprepa samma motiv.
Man kan vid ett dylikt förfaringssätt ej vånta annat ån att det andliga uttrycket hos hans
figurer skall vara ganska ringa. Gestalterna hafva ju haft intresse for konstnåren som bitar i ett
ornament. Hans konst åtnojer sig i verkligheten också med ett fåtal typer, utan att bry sig om
att gå så långt som till återgifvande af det individuella.
Man återfinner sålunda med såkerheten af den tydligaste signatur hos hans bilder följande
drag: böjdt hufvud, kort, under brôstkorgen oformligt indragen ôfverkropp, långa armar och ben.
Muskulaturen ôfver måttan starkt angifven, ofta osann; ôronen losligt placerade utanpå hårbetåck-
ningen, for långt nedåt och bakåt; foten, på hvilken kroppen helt och bållet stöder sig, utan hvålf-
ning, bred, oformlig och platt. Ansigtet med sneda ögon, som ligga hvarandra for nåra och med
pupillen för högt i forhållande till ogonhålan; tjock nåsa, kort öfverläpp och en mun hvars stålning
oftast bildar en mot ôgonens divergerande linea.
Bortom grånsen af denna typ finnes intet. Man letar förgäfves efter ett individuelt uttryck
af sorg eller glådje. Laokoon, som kåmpar for sitt och sönernas lif, eller Bacchus, som leker med
satyrgossen, hafva aldeles samma min som flodgudar ocli brottare, heroer eller herdar. Icke den
minsta reflex af psykiskt lif, endast rörelse!
Orsaken hårtill år ej att söka i någon egentlig brist hos den konstnårliga formågan, åtmin-
stone ej under de tidigare åren. De Fries har nåmligen bland annat utfôrt åtskilliga porträttbyster