De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

Redan i det foregående (sid. 15) har anförts och af den geologiska ôfversiktsk artan, tafl. 1 i atlasen, framgår, att Skånes stenkolsförande formation, det geologiska lager- system inom Skåne, som innehåller stenkolsflötser, forekommer inom tre skilda områden. Af dessa har dock endast det nordligaste eller Hoganas-Billesholmsområdet och det mellcrsta eller Stabbarpsområdet varit fôremâl för grufbrytning. — Inom det förra äro samtliga nn med arbete belagda grufvor belägna, nåmligen Höganäs, Billesholms, Bjufs, Skromberga, Hyllinge, Ormastorps och Gunnarstorps grufvor åfvensom de, hvilka någon tid under se- nare årtionden bearbetats men för närvarande åro nedlagda, såsom grufvorna vid Helsing- borg, Vallakra, Bosarp och Morarp. Dår befunno sig också de allra första anlåggningarna för stenkols vinnande, de vid Tinkarp norr om Helsingborg, hvilka voro i verksamhet redan på 1500- och 1600-talen, samt Konung Adolf Fredriks grufoa soder om Bosarp, som bearbetades i 50 år under senare hålften af 1700-talet. — Stabbarpsområdet har, ehuru i jämförelsevis liten skala, bearbetats genom den sedan slutet af år 1904 nedlagda Stabbarps grufva. För alla dessa grufvor samt för äfven angränsande trakters geologiska fôrhâllanden lämnas redogörelse i det följande; och göres början med de i drift varande grufvorna och dem tillhörande falt. Höganäs. (Härtill tafl. V, VIII och IX samt tafl. 1, 2, 3, 4, 12, 13 och 14 i atlasen.) Höganäs stenkolsgrufva, den äldsta bland Skånes numera i drift varande, är belägen vid kusten af Kattegatt—Öresund, ungefår 20 km. NNV från Helsingborg, och intager nordvåstligaste delen af Skånes norra råt-liasområde, hvilket har i norr grånsar intill keupern. Belågenheten framträder tydligt å kartorna tafl. 1 och 3 i atlasen. Stenkolsförekomsten vid Höganäs upptäcktes år 1796. Redan året dårpå afsänktes tvenne föga djupa schakt, och borjades ur dem kolbrytning. Under en läng följd af år dårefter blefvo ett, två eller flera schakt årligen afsänkta och igångsatta inom den del af grufområdet, dår kolflötserna tråffades på jämförelsevis ringa djup. Kolbrytningen kunde därför, oaktadt hvarje schakts ringa uthållighet, alltifrån första början utan afbrott fortgå i småningom ôkad skala. I samband med grufdriften igångsattes och utvecklades efter 19—112870 S. G. U. Ser. Ca, N:o 6.