De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

BILLESHOLM. 203 I Höganäsomrädets södra del är liassandsten blottad SO om Hjelmhult, ôster invid landsvägen. Bergarten består nästan uteslutande af hvita, rundade livartskorn och ar 1 allmänhet tämligen finkornig men i somliga skikt grôfre och innehållande rander af anda till centimeterstora korn af kvarts, platta och slättnötta. Till sin konsistens år sandstenen så lös, att den vid till och med lindrig beröring eller kramning i handen faller sönder till sand. På grund af denna egenskap ar i densamma anlagdt ett ganska djupt »sand- tag», i hvars delvis lodräta väggar hår och där synas små håligheter, som strandsvalor åt sig utformat, ett fôrhâllande som här nämnes såsom bevis på »stenens» sandartade be- skaffenhet. Skikten äro nästan horisontellt liggande, med en svag lutning åt VNV. Här och där visar sig en mycket tydlig diskordant parallellstruktur. — Samma lösa sandsten uppträder också några hundra meter längre norr ut på landsvägens västra sida, NO om Hjelmhult. — Vid Dompäng, omkring 1 kilometer norr om Hjelmhult, har det där fram- gående vattendraget eller afloppsdiket blifvit fördjupadt, och i de branta sidoväggarna syntes vid besök därstädes soramaren 1907 lager af sandsten och sandig skifferlera blot- tade under en tunn betäckning af moränlera. Sandstenen i afloppsdiket ôster vid lands- vägen liknar, ehuru här fast och hård, ganska mycket bergarten i det ofvannämnda sandtaget SO om Hjelmhult; t. o. m. de små skikten af grôfre kvartskorn återfinnas här. Då därjämte lagerställningen synes vara horisontell, forefaller det sannolikt, att berg- grunden emellan Dompäng och Hjelmhult innehar ett jämförelsevis orubbadt läge. Såval i sandstenen vid landsvägens östra sida som i skifferleran vid dess västra träffades ganska väl bibehållna musslor, nämligen skal af en Avicula och stenkärnor af en Cardinia, hvilka icke kunnat identifieras med någon från Skåne forut beskrifven art. Sådana hafva också iakttagits i en grå sandsten, som jämte mörli lerskiffer eller skifferlera, lerjärnsten och strutmärgel år 1871 befunnits uppkastade ur en märgelgraf vid en gård något norr om Hjelmhult. 1 Billesholm. (Härtill tafl. I och VIII samt tafl. 1, 2, 5, 6, 7, 12 och 14 i atlasen.) Inom sydöstra delen af Skånes norra rat-liasområde, nedanför västra sluttningen af Sôderâsen, på 18 km. afstånd ôster ut från Helsingborg, är Billesholms gruffält och grufva belägen. Med sina vidsträckta underjordiska arbeten och sina schaktanordningar m. m. ofvan jord intager grufvan östra delen af ett ganska stort sammanhängande kol- faltsområde, som omfattar större och mindre delar af Vrams, Risekattslösa, Hesslunda och Mörarps socknar och hvars hela areal utgör 3,165 hektar. 1 Troligen ar detta samma lokal, vid hvilken enligt B. Lundgren (Faunan i den stenkolsförande forma- tionen i NV:a Skåne. Lund 1878) Törnebohm redan något tidigare uppmärksammat forsteningar och antecknat följande lagerföljd uppifrån nedåt: Skifferlera 0,7 —l,o m.; Sandsten 0,1—0,2; Lera l,o—1,5; Järnlersten O,oi; Strutmärgel O,oi; Lera.