De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

212 HI. DE SÄRSKILDA GRUFVORNA OCH FALTEN. Bilden visar flötsens utseende och beskaffenhet i och vid schaktet. Dess samman- saltning är emeUertid icke öfverallt füllt lika, ty de ingående lagrens sâval mäktighet som fördelning växlar ganska mycket; någon for de olika schaktområdena inoin Billesholms grufva gallande normalflötsprofil torde icke kunna angifvas, ej ens for hvarje sådant om- råde for sig. Inom norra delen af den från schaktet N:o VI brutna delen af grufvan går (enligt V. Berg) i nära ost-vastlig riktning ett stråk af ovanligt tjockt mellanberg, som ar sandstensartadt och nära 60 cm. maktigt. Flötsens båda ofre lager af kol N:o 2 öfvergä, ett eller båda, på sina stallen små- ningom (eenom utkilning) i den kolhaltina skiffern, så att flötsens hela ôfre del ofvanom bottenkolen (kol N:o 1) helt och hållet utgöres af sådan skiffer. — Skifferleran under bottenkolen försvinner flerstädes helt och hållet, hvarigenom kolen komma att ligga omedelbart på sandsten. Denna, som fortsåtter ånda ned till undre flötsen (flöts 7(), år finkornig, grå och lös samt rik på mer och mindre tunna kolskikt. Den kolhaltiga skiffern inom flötsen ar eldfast och brannes till chamott. Nedre delen af skifferlagret ofvanpå bottenkolen är stundom utbildad som kol N:o 3. De sandstenslager, som ligga ofvanpå den ôfversta lilla kolfiötsen i schaktet samt de, som ligga emellan denna flöts och flötsen A, äro ganska likartade såtillvida, att en stark växling äger rum mellan grofkorniga sarat fina, lösare, något leriga skikt. Af båda slagen förekomma skikt från 1 till 10 cm. och mera i mäktighet; de som utgöras af ren sandsten äro mäktigast. De finkorniga eller mera täta skikten innesluta stundom små korn och tunna strimmor af kol. Nederst i den bearbetade ôfre kolflötsen (A) i schaktet N:o VI, emellan lagret af kol N:o 1 och skifferleran darunder, påtråffade jag våren 1869 bladen afen ormbunke, enligt bestämning af Nathorst Lepidopteris Ottonis Gp. sp. (fig. 31 å sid. 33), liggande dels enstaka, dels massvis vid och på hvarandra, stundom så talrikt förekommande, att de bilda ett millimetertjockt skikt.1 Af intresse är att bladen i fråga icke äro förkolnade och svarta, hvilket beträffande fossila växter i de allra fiesta fall är händelsen; de äro nämligen nästan genomskinliga, böjliga och elastiska, hafva brun eller brungul färg samt kunna afspjälkas från stenen och från hvarandra såsom tunna hinnor, hvilka granskade med mikroskop visa en tydlig cellbyggnad. Enligt Nathorst är det endast bladens epidermis, som är fullt bibehållen, medan ôfriga delar upplösts eller utgöras af en struk- turlös massa. Samma växtförande lager, »zonen med Lepidopteris Ottonis» (jfr sid. 36), är sedermera påvisadt äfven vid Bjuf2 och Bosarp. Inuti det omkring 20 cm. mäktiga lagret af kolhaltig skiffer emellan de två nedra kollagren i öfre flötsen har träffats en 51 cra. lång linsformig körtel af vackert stenkol med tätt, nästan vax- eller fettglänsande brott. Sårskildt ofre sidan år slåt och liksom polerad samt fôrsedd med nästan spegelblanka, radierande, grunda repor eller fåror 1 E. Erdmann, »Fossila ormbunkar funna i Skanes stenkolsförande formation.» Geol. Förenis Forhandl. Bd. I, sid. 203. Sthlm 1873. 2 I liggandet af Bjufs öfre flöts förekomma jämte böjliga blad af ifrågavarande ormbunke äfven blad af det till cycadeerna hörande slagtet Ptilozamites »så fasta och böjliga, att de kunnat lösgöras från stenmassan och behandlas på samma satt som herbarieexemplar, fastän de äro åtskilliga millioner år gamla. I Geologiska Undersöknings museum finnes ett på detta sätt lösgjordt blad af Ptilozamites Heeri, 53 centimeter långt.» A. G. Nathorst: »Sveriges geologi», sid. 168. Stockholm 1894.