De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

18 I. ÖFVERSIKT AF SKANES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. åter, som icke hafva nämnda egenskap i lika hög grad, kallas half-eldfasta eller klinkerleror, emedan de, ehuru visserligen ägande en hög småltpunkt, langt innan denna uppnåtts, »khnkra» eller sintra samman, bildande ett särdeles stärkt och tätt gods. Klinkerlerorna hafva stor användning inom lerindustrien, för tillverkning af klinker, kloakrör in. m. I afseende på den större och mindre eldfastheten tyckes den olikhet i sammansättning, som betingar färgen hos en lera eller skiffer, icke spela någon afgörande roll, ty bland såvål svarta som gråa »leror» finnas sådana som åro och sådana som icke åro eldfasta. Så åro t. ex. den svarta leran under kolflötsen vid Höganäs samt Bjufs svarta lersten eller skiffer eldfasta, men en liknande lera eller skiffer under nedre flotsen vid Hyllinge icke eldfast, hvaremot den Ijusa leran ofvanpå Hyllinge ofre flöts åfvensom en grå lera i ler- brott NV om Vallåkra station båda åro eldfasta, hvilket icke år fôrhâllandet med en Ijust grågul eller gulgrå skifferlera i ett annat lerbrott nåra samma station. — Lerornas kemiska sammansättning kommer att sårskildt angifvas i en af de följande afdelningarna. Stenkol år en af formationens viktigaste beståndsdelar och forekommer på olika nivåer dåri i form af lager, s. k. stenkolsflötser. En sådan flöts inbegriper vanligen flera växlande lager af rent stenkol och mer eller mindre starkt kolblandad svart skiffer. Stun- dom ingå åfven smårre lager af andra skiffrar, sandsten och lera håri. Stenkolen utgöras dels af fullkomligt tått och glånsande kolåmne, innehållande endast få och papperstunna lameller af matt kol, dels af med hvarandra växlande blanka och matta kolskikt, hvilka senare stundom blifva så fôrhàrskande, att bergarten i tvårbrottet företer en matt yta, genomdragen af flera elldr fårre blanka strimmor. Det blanka, tåta kolet år föga ask- haltigt; somliga af de matta rånderna bestå af ett löst, tråkolslikt, affårgande kolåmne, likaledes föga askhaltigt, 1 andra åter af ett slags kolhaltig skiffersubstans, innehållande ganska mycket askbeståndsdelar. På dessa olikheter beror stenkolens i praktiken tillåm- pade indelning i Kol N:o 1, blanka, Kol N:o 2, halfblanka och Kol N:o 3, till stôrsta delen matta. Den sistnåmnda sorten plågar vid grufvorna stundom benåmnas »flis*. Vanligen förekomma alla tre sorterna inom en och samma flöts; de bruka då vara lagervis ordnade. — I regeln åro de skånska stenkolen fria från svafvelkis; dåremot åro de ofta genomdragna af ytterst tunna, med kaolin fyllda sprickor, efter hvilka kolen, sårdeles vid uttorkning, hafva benågenhet att sönderfalla. De skilda kolflötserna inom formationen hafva olika måktighet, från ett par deci- meter till omkring 1 meter. I allmånhet synes det vara regel, att de båda kolflötser (undte flotsen och ofre flotsen), som förekomma inom formationens nedre del, åro måkti- gaie och hafva större sammanhångande utbredning ån andra, som befinna sig högre upp i lagsererien. Det år också de förra, som blifvit foremål för brytning. Måktigheten kan inom en och samma flöts variera icke obetydligt. Vertikalsektionerna (figg. 10—15) gifva en föreställning om de bearbetade flötsernas sammansättning och måktighet samt beskaffen- heten af deras ôfver- och underliggande lager vid några af kolgrufvorna. Se ock lik- artade sektioner å tafla i den åtfoljande atlasen. Det ar hufvudsakligen sadant träkolslikt kolåmne, som bildar öfverdrag på skiktytorna hos de renare kol- sorteina och år orsaken till dessas klyfbarhet samt till de å deras tvärbrott synliga matta strimmorna.