De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

392 111. DE SÄRSKILDA GRUFVORNA OCH KÄLTEN. Mest anmärkningsvärd och såkerligen ganska inycket hindrande for grufbrytningen år den västligaste af de tre å fig. 268 omkring 80 meter V om schaktet angifna for- kastningarna. Dilr den åt SV här drifna orten genomgick denna forkastning, kom man omedelbart in i keuperformationens rôda leror och måste således upphöra med ort- drifningen åt det hållet. Enår inom denna del af gruftältet keupern vidtager ungefar 12 m. under den nedre kolflötsen (B), synes sålunda denna jåmte öfriga råt-liaslager vara på förkastningens nordöstra sida nedsänkta 12 à 15 meter. Ungefår 150 meter långre åt noidvåst, i den ifrågavarande forkastningens riktning, c:a 200 m. nordvåst om schaktet har likaledes keupern tråffats på sydvåstra sidan om en dår med ort genomgången for- kastning (ej angifven på fig. 268), hvilken måhånda utgôr fortsåttningen af den förut nåmnda. Sedan den å sistnåmnda fig. reproducerade grufkartan uppråttades, har bryt- ningen under 1913 pågått såvål åt NO som åt V och VNV från schaktet. Darvid har vid den i nordostlig riktning från schaktet utgående hufvudortens ytterligare framdrifvande tråffats och genomgåtts 5 parallella forkastningar på en stråcka af 20 meter (mellan c:a 225 och 245 m. från schaktet) samt vidare, 60 a 70 m. långre bort, ytterligare två. Af de forstnåmnda hafva fyra sin sydvåstra sida sänkt, 0,5—2,5 meter; vid de två längst bort befintliga år nordöstra sidan nedsänkt. Brytningsmetoden. I Ormastorps grufva brytes och uppfordras endast de olika sorterna stenkol, ej någon lera, såsom vid flertalet öfriga kolgrufvor i Skåne år håndelsen. Kolbrytningen forsiggår samtidigt och gemensamt i båda flotserna A och B, hvilket i allmånhet låter sig vål göra, emedan det mellan dem liggande berglagret, mer eller mindre lerblandad sandsten, i medeltal blott har en måktighet af 0,62 meter; största och minsta måktigheten år 1,5— 0,2 meter. — Arbetet utgöres af ortdrifning och pelarbrytning. I början drefvos orterna i riktningen norr till söder, men då ett flertal forkast- ningar, gående hufvudsakligen i nordvåst-sydostlig riktning, påtraffades samt det åfven visade sig, att »fläcken» (forklyftningen) på kolen gick ungefar vinkelrått mot forkastnings- riktningen, så omlades driften vid 1912 års början sålunda, att numera alla hufvudorter med deras paralleller drifvas ungefår vinkelrått mot och sålunda skårande alla förkastnin- garna (se fig. 268). Arbetsorterna, som drifvas vinkelrått mot hufvudorterna, komma således att i all- månhet gå längs med förkastningarna och blifva dårigenom mindre berôrda af dessa, ån om de ginge i en annan riktning. De komma åfven att gå vinkelrått mot »fläcken», hvilket underlåttar kilningsarbetet. Under år 1912 gjordes försök att drifva arbetsorterna såsom s. k. 4-mansorter samt att dårefter uttaga pelarne mellan dem. »Gifvetvis medfor det vissa fordelar», såger Svedberg,1 »att börja en grufdrift med breda orter, såsom t. ex. 4-mansorter af 1 I »Beskrifning till kompletteringsblad till karta ofver Ormastorps stenkolsgrufva» enligt mätningar som afslutades d. 25/8 1913. Manuskript i Grufkartekontoret, Stockholm, dateradt februar! 1913.