De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

ÂNGELI1OLMSTRAKTÈRNÀ. 489 urbergsområdena Oster hilrom, 30—100 meter ö. h., år den af gneis och gneisgranit be- stående berggrunden ganska allmånt blottad i dagen, och jordbetackningen (hufvudsakligen morångrus) merendels föga mäktig. Emellan urbergets yta hårstådes och ytan af urbergs- grunden å Engelholmsslåtten, under därvarande råt-liaslager m. m., förefinnes således en högst betydande nivåskillnad, uppgående till 300 eller ånnu flera hunclra meter om, som antagligt år, råt-liassystemet och andra dårunder eventuellt befintliga sedimentara berg- lager tillsammans åga minst 200 meters måktighet. Angelholmstraktens råt-liasområde omfattar Angelholms, Barkåkra, Rebbel- berga, Höja och. Starby socknar samt delar af Hjernarps, Tostarps, Munka Ljungby, Ossjo, Kellna, Ausås, Ströfvelstorps och Wålinge socknar. Ingenstådes inom området år berg- grunden blottad i dagen. Hela den ifrågavarande trakten var i början af 1870-talet inmutad för stenkol dels af grefve H. A. Taube (Angelholms, Barkåkra, Rebbelberga, Höja och Starby socknar jåmte angrånsande delar af Munka Ljungby, Tostarps och Hjernarps socknar), dels af herrar Billow & Ekström. Aren 1872—1873 och senare blefvo hårinom omkring 40 borrningar utförda dels af nåmnda inmutningsinnehafvare, dels af andra personer och åfven grufbolag, såsom af tafl. VII vid slutet tydliggöres. En bidragande orsak till att stenkol började eftersökas hårstades torde hafva varit den några år tidigare vid, Luntertun norr om Angelholm iakttagna förekomsten af i grus inneslutna talrika stycken och smulor af, enligt uppgift, brunkolsliknande stenkol från under istiden förstörda lager.1 Grefve Taube nedslog 1872 och 1873 ett tjugutal borrhål, flera till afsevårdt djup, inom olika delar af sitt vidsträckta inmutningsområde, hvarvid, enligt de förda borrningsprotokollen, kolflötser tråffades i flera af dem. Borrningarna verkstålldes medelst s. k. vattenborr dels for hand, dels med maskinkraft, och skôttes med få undantag af engelska ingeniören F. W. Rennie i forening med Taube. De åro å kartskissen tafl. VII vid slutet signerade med numren 1—20. Vid halfva antalet borrplatser kunde den fasta berggrunden icke nås; grus med dåri inneslutna stenar bland de kvartåra jordaflagringarna jåmte inträffade missöden med borrningsredskapen omöjliggjorde dessas fullståndiga genom- borrande oaktadt flerfaldiga försök med nya borrhåls nedslående vid nåstan alla lokaler gjordes. Så var fôrhâllandet vid borrningarna N:o 7 och 8 i Barkåkra socken, N:o 10 i Hjernarps socken, N:o 13 i Munka Ljungby socken och N:o 15, 17, 13 och 20 i Höja socken, hvilka måste upphôra vid respektive 44, 42, 10, 54, 29, 13, 14 och 35 meters djup under jordytan utan att berggrunden nåtts. Rorande borrhålen N:o 3 vid Wejby i Barkåkra socken och N:o 12 vid Neuhof i Munka Ljungby socken föreligga inga uppgifter. — I följande borrhål genomborrades såvål hela den flerstådes mycket måktiga jordbetackningen som en större eller mindre del af den underliggande råt-lias- formationens lagerserie, nåmligen i borrhålen N:o 1, 2, 4, 5 och 6 inom Barkåkra socken, i N:o 9 inom Tostarps socken, N:o 11 inom Munka Ljungby socken samt 181:0 14, 16 och 18 inom Höja socken. Borrhålens låge synes å tafl. VII vid slutet. Rorande resultaten af dessa borrningar låmnas hår, med ledning af borrjour- nalernas uppgifter, följande korta meddelanden: 1 Ett tämligen utförligt meddelande härom förekoramer i en not å sid. 9 i »Beskrifning ôfver Skånes stenkolsförande formation», S. G. U. Ser. C, N:o 3. 1872. 4:o 62-112870. S. G. U. Ser. Ca, N:o fi.