De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

TRAKTEN INOM KVIDINGE OCH V. SÖNNARSLÖFS SOCKNAR. 499 Den stora olikhet, som synes rada emellan resultatet af den har ifrågavarande borrningen Nto 2 Kellie- house och uppgifterna om den 1872 utförda borrningen N:o 6 Engeltofta, torde knappast forefinnas i verklig- heten, utan bero därpa, att man vid den sistnåmnda, aldre borrningen sannolikt till en viss grad missförstatt eller missuppfattat de där erhållna borrprofvens beskaffenhet och betydelse samt mahända ej heller varit i till- falle att uppbringa iullt naturtrogna borrprof. Det må emellertid icke lamnas oanmärkt, att en viss samhörig- het mellan somliga lager i de båda borrhålen dock kan spåras. Så t. ex. tyckas de i borrhålet N:o 6 Engel- tofta uppgifna kolflotserna vid 89, 91 och 97 fots djup motsvaras af de mörka, delvis kolblandade lorlagren vid 113, 115 och 118 meters djup i borrhålet N:o 2 Kelliehouse samt kollagret vid 147 meters djup i det förra borrhålet af lagret mörk lera med spår af kol vid 165 m. djup i det senare. Egendomligt nog har i båda borrhålen stenar och grus angifvits förekomma i leran eller skifferleran några meter ofvanför de sist an- förda lagren. Tostarps socken. I närheten af 7ostarps kyrka, c:a 6 kilometer NO om Angelholin, nedslogos år 1878 genom I. I. W. Carlsson tva borrhal efter vatten, det ena, N:o 1, till 33 meters djup i grus och sten utan spår till vatten, det andra, A;o 2, i stenfri sand till 20 meters djup, där rikligt med vatten erhölls. Berggrunden utgöres hår af urberg. Trakten inom Kvidinge och V. Sönnarslöfs socknar. Emellan Sôderâsens af urberg bestående höjdsträckning och det stora samman- hängande urbergsområde, som utbreder sig frân något oster om V. Sönnarslöfs kyrka ôfver Klippan fram till Finjasjon ocli vidare, sträcker sig en utgrening af Ängelholms- slättens rät-liasomräde, utgörande ett mot urberget af förkastningar begränsadt, nedsånkt parti af berggrunden, såsom å den geologiska kartan, tafl. 1 i atlasen, angifves. For ut- rönande af huruvida brytvärda koltillgångar härinom forekomme nedslog Skånska kol- brytningsaktiebolaget(?) år 1907 ett 154 meter djupt borrhal vid Brdnhus i Kvidinge socken1 något mera än 1,5 kilometer sôder om kyrkan (se fig. 319). Resultatet var toga upp- muntrande. De kvartära jordaflagringarna visade sig hafva en sammanlagd mäktighet af minst 41,5 meter och utgöras af blå lera 13 m., lös lera med sten 14 m., grus och sten 4,5 m., sand, flytande, 6 m. och nederst sten och grus 4 meter. Enligt borrprotokollets uppgifter bôrjar berggrunden (rät-lias) vid 41,5 meters djup och utgöres i sin ofre del, till 58,5 meters djup, hufvudsakligen af Ijusgrå och môrkgrâ, sandblandad lera (må- hända skifferlera), som delvis angifves såsom »flytande»; från 58,5 till 104 meters djup borrades i hvita och gråa, dels fina, dels grofkorniga sandsfenar, vanligen af löst samman- hang, på ett par ställen t. b. m. »flytande». Vid 74 meters djup forekom en hård och mörk, kolblandad sandsten; mörk kolblandad lera träftades vid 49 meters djup, 0,20 m. mäktig, och morkgrå, seg lera, 1,2 m. mäktig, vid 62 meters djup. Från 104 till 154 meters djup uppgifves grâgrôn och Ijusgrön, sandblandad lera hafva genomborrats och vid 120 meters djup forefallit »flytande». Med anledning af den gröna färgen, som icke är känd att förekomma hos rät-liassystemets aflagringar, torde denna lera kunna formodas tillhöra keupern. 1 Borrningen utfördes genoni borrningsentreprenören Gustaf Månsson, Barkakra.