De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

522 V. BORRNINGAR. artade bergarter, stenkol m. m., och att de sålunda fran hvarandra skilda styckena genom borrstångens rotation bringas i rörelse, hvarvid dessa i ofta ganska betydlig grad afnötas mot hvarandra, så att deras sammanlagda langd befinnes utgöra endast en ganska obe- tydlig del af de genomborrade lagrens (ett kollagers, ett sandstenslagers) verkliga mäktig- het. Men huru mycket som af det ena eller andra lagret blifvit afnott, vet man ej. Borrkärnorna kunna naturligtvis icke heller gifva någon silker antydan om den riktning hvaråt berglagren luta. Diamantborrmetoden år för öfrigt jämförelsevis dyr, och i lösa jordlager, t. ex. i stenbunden morånlera m. in., lir den omöjlig att anvilnda. Idet mått, hvarmed borrdjupet ökas under en viss tids borrning, eller, med andra ord, det antal centimeter, respektive meter, som borren formår nedtränga for ett visst antal »slag», ilr naturligtvis beroende af den förhandenvarande jord- eller bergartens storre eller mindre hårdhet. Det ilr ingen ovanlighet att i lösare lager (lera, skifferlera m. m.) kunnat medelst »vattenborr» borras 10 à 15 meter per dag, stundom niera, under det att, som motsats hllrtill, en så hård bergart stundom påtråffats, att mera lin 1,000 slag af borren erfordrats for att få deniia att nedtrilnga några få millimeter. Vid borrningen med sistnämnda borrapparat, år 1878, från bottnen af Angelholms Västra Aktiebolags ofullbordade schakt sôder om staden, nedstottes borren 80 meter på 8 eller 9 dygn (jfr sid. 492—493), och vid en af de tre diamantborrningarna i Wälluf socken, i början af 1870-talet, borrades, enligt uppgift, 93 meter på en vecka. Den åren 1887-—1888 fill 178 meters djup med vattenborr drifna borrningen vid Kelliehouse norr om Angelholm (jfr sid. 497 och 498) tog däremot många månader i anspråk, detta dock i ej ringa grad beroende af såvill åtskilliga under borrningsarbetet inträffade missöden, som af de många proftagningar, hvilka ansågos nödiga att utföra. Mera an 900 borrningar efter stenkol äro från slutet af 1700-talet verkstållda i Skåne, de ojämförligt fiesta inom den stenkolsförande formationens (Rät-lias) utbrednings- område, ett 40-tal inom områden, som intagas af kritformationen omkring 20 i keuper- bildningarna, ungefår 25 i silurområden och 7 eller flera inom trakter, dår berggrunden utgöres af urberg. Dessutom har inom olika delar af provinsen, för erhållande af vatten- tillgångar, nedslagits ett stort antal borrhål, som mången gång låmnat icke ovåsentliga upplysningar om geologiska fOrhållanden. På den geologiska kartan tafl. 1 i atlasen åro platserna for c:a 470 borrhål angifna, och på de bågge koncessions- och utmålskartorna tafl. 2 och 3 i atlasen hafva tillsammans omkring 600 borrhål med tillhörande nummer eller andra mårken kunnat insåttas på sina respektiva lokaler. — A dessa sistnämnda båda kartor samt å kartskissen tafl. Vil hår vid slutet angifves genom sårskild bokstafsbeteckning (i allmänhet jåmte vanliga borrhåls- nummer) de borrhål, som af bolag och enskilda nedslagits inom områden till hvilka de numera icke hafva dispositionsratt, hvaremot borrhål, som af dem afsänkts inom hvars och ens eget, nuvarande kolfaltsområde, hafva enbart nummerbeteckning. Beteckningarna — bakåtlutande bokståfver — äro följande: & angifver att borrhålet afsänkts af engelsmannen W. Baird. & » » » » » Herrar Billow och Ekström. 6 » » » » genom Inspektor J. J. W. Carlsson.