De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

RÄT-LIAS: HÖRS SANDSTEN. 41 tivt små rester af en ursprungligen Fig. 48. Avicula scanica Lundgr. Naturlig storlek. (Efter Lundgren.) stenens») ofre lager åro allcstädes borteroderade, har man icke nagon kännedom om dess Ursprungliga mäktighet. Vid N. Hultarp (förekomsten i nordvästra delen af HallarOds socken) finnes enligt Nathorst »endast kvarnsten, medan längre västerut enbart sandsten år för hånden. Denna ar dock ingenstades dår funnen i fast klyft, ehuru blocken på en mängd ställen finnas till den myckenhet, att det ej lider något tvifvcl, att bergarten år eller varit anstående omedelbart i närheten. En af dessa forekomster, strax nordost om Röstänga, ar af intresse på grund däraf, att sandstenen innehåller en mängd stycken af vittrad diabas, hvilken bergart sålunda brutit upp före sandstenens afiagring.» På flera ställen, där sandstenen år anstående, har den sin plats på högt belägna punkter och visar skikten tvårt afskurna mot sidorna, ett bevis att en sårdeles genomgripande erosion sedan dess bildning ågt rum. De många spridda förekomsterna åro tydligen endast rela- dt utbredd, sammanhångande bildning. Lagerställningen år inom olika delar af Hörsandstenens utbredningsområde i viss mån väx- lande; i Rugerups- och Vitserödsbrotten mellan Munkarp och Billinge stupa lagren i allmänhet 20 —30 grader åt VNV och NV, inom »Stenskogen» mellan V. Ringsjön och Hör år lutningen i regeln mera flack och dels åt norr och nordvåst, dels åt söder. Vid förstnämnda brott år sandstenen dis- kordant lagrad. Våxtfossil hafva tråffats både i kvarnstenen och i den finkornigare sandstenen (»skellningsstenen») samt i det mellan dem liggande lilla lerlagret, före- trädesvis dock i den förstnämnda. Dessa våxtfossil angifva, enligt Nathorst, en flora bestående af samma slags element som i liasaflagringarna i nord- västra Skåne, och många arter äro för båda gemen- samma. Sårskildt erinrar floran i det växtförande lagret ofvanpå slipsandstenen vid Sofiero mera ån någon af de ôfriga om floran i Hörs sand- sten. För Hörsandstenen i hög grad karakteristisk år Nilssonia brevis Brongn. (fig. 36, sid. 34). I kvarnstenen år den en af de allmännaste formerna; i den ofre bådden, sandstenen, synes den icke förekomma. »Lerlagret år af intresse, enär det ådagalågger, att flera af dåri funna växter lefvat på platsen. De horisontella rhizomen af ormbunkarna intaga nämligen ånnu sitt ursprungliga låge med bladårren på den uppåt vånda sidan, och kvarnstenen nårmast under leran år genomdragen af lodrätt ställda rötter (och deras forgreningar) af växter, som en gång vuxit i sanden» (Nathorst, Guide 38 vid Geologkongressen i Stockholm år 1910). Djurfossil har man däremot hittills icke funnit inom kvarnstensbådden men väl i den finare sandstenen, ehuru i allmänhet ganska sparsamt. I sandstenen vid Orma- nåsgrafven, SV från Hör, gjordes år 1879 det första fyndet, nämligen af Cardinia Follini Lundgren (fig. 42, sid. 37), samma mussla som är utmärkande för Cardiniabanken norr om Helsingborg (se schemat å sid. 35) och som sedan tråffats på några andra stållen inom Hor- sandstenens sydöstra utbredningsområde. Något längre åt nordvåst, vid Gellaberg oster 6—J12670. S. G. U. Ser. Ca, n:r 6.