De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

kritformationen: ystad-rödmöllaomradet. 4 som sarskildt ågnat forskningar åt hårvarande kritaflagringar, karakteriseras nåmnda gru- si^a kalksten genom belemniterna Actinocamax verus (tig. 49, sid. 45) och A. westphalicus 50) såsom tillhörande Westphalicus-zonen, således den åldsta skånska kritzonen. I konglomeratet med rostbrun liassandsten fann Moberg Actinocamax verus, i Tosterups- kon'lomeratet år Actinocamax mammillatus (fig. 52) ledfossil, och i den finkorniga, vanliga Köpingesandstenen, som sôder ut och vid Köpinge blir rådande, år foiutom åtski liga andra fossil — af'belemniter ensamt Belemnitella mucronata (fig. 53) funnen. Hela benon ar således tåmligen fullståndigt representerad inom hårvarande trakt; de åldsta lagren åro belåona långst åt oster, vid grånsen mot Råt-Lias, och dår intaga de en ganska brant mot SV "lutande stållning, som våster ut ofvergår till flackt liggande eller nåstan vågråt. - Den normala Köpingesandstenen tråder i dagen på några stållen utmed ån i nårheten at och norr om Köpinge kyrka, dår lagren åro nåstan horisontella, den har också lakttagits mellan Köpinge och Rödmölla (i märgeltag), nordvåst vid Glemminge kyrka och soder dårom samt våster om Ingelstorps kyrka m. fl. stållen. I Köpingesandstenen vid först- nämnda platser år funnen Ammonites Stobæi L. (fig. 54, sid. 45), som har synes hafva uppnått betydliga dimensioner. Tosterupskonglomerat har af Moberg spårats vid ^odals- berq och vid Glemminge, respektive 3,000 m. våster och 3,500 m. oster om Rödmölla, på båda stallena i grånstrakten mot råt-liasbåltet, i hvars nårhet det således under en långre stråcka har sitt läge.. I sin fortsåttning långre raot nordvåst fram emot Vombsjön synes den scnoiia krit- aflaoringen få en något olika petrografisk karaktår. Vid Eriksdal i Röddinge och Kulle- mölla i'ßaldringe socken samt långre inot sydost, inom Högestads socken, åro, vid grånsen mot råt-liasbåltet, lager flerstådes blottade af en kritbergart, som visserligen har ganska stor likhet med somliga delar af Köpingesandstenen och i likhet med denna innehåller små glimmerfjåll, men som år mera lerhaltig och mera jordartad ån denna. Den ar mycket finkornig, ganska lös, har jordartadt brott, år grå eller gulaktig till fårgen och kan låmpligast karakteriseras såsom en mårgel. Efter egendomen Eriksdal benamnes den EriksdalsmärgelB Jämte andra fossil innehåller den Actinocamax granulatus och Actino- camax westphalicus, granulatus- och westphalicus-zonernas ledfossil (se schemat sid..43 samt figg. 51 och 50, sid. 45). Mårgelns halt af kolsyrad kalk uppgår ånda till omkring 30 procent, och den har därför också med fordel användts till mårgling. Lagerstupningen år vid Kullemölla 5°—10° åt SV; vid Eriksdal år den svår att iakttaga, eller tyckas lagren vara nåstan horisontellt liggande. Nordligare ån Eriksdal åro kritlager ej synliga inom nu ifrågavarande omrade, men man vet dock, att de fortsätta åtminstone fram till Vombsjön. Vid det strax soder om denna sjo belågna Vombs tegelbruk (se den geol. öfversiktskartan, tafl. 1 i atlasen) 1 Bergartens forekomst vid Eriksdal och Kullemölla iakttogs och kartlades af mig sommaren 1871 Moberg har' sedermera i detalj undersökt samtliga forekomster och i dem funnit fossil, hvarigenom han kunnat bestamma aflagringen såsom tillhörande Undre Senon. Se MOBERG: »Om de aldsta kritaflagringarna rät-lias i svdöstra Skåne,» Ofv. K. Vet. Akad. Förh. 1882, 9, s. 29. — »Cephalopoderna etc. I,» S. G. U. Ser N-o 63. 1884. — I min beskrifning öfver Skanes stenkolsfält och -grufvor, år 1887, foreslog jag namnen Enks- dalsmargel eller Kullemöllamärgel for ifrågavarande bergart, af hvilka den förra termen torde varaJä™P^ använda för undvikande af förväxling mellan Kullemölla och den narbelagna viktiga liaslokalen Kuiremolk