De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

54 I. ÖFVERSIKT AE SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. Den år ofta så lös, att den för ett lått slag af hammaren eller för tryckning mellan fingrarna sönderfaller till en fin, nåstan alldeles ren kvartssand. Hvarken något spår af kalk eller minsta aftryck af djurfossil har i denna sandsten iakttagits. — Såvål Holma- som Ahussandstenen företer ofta en grönaktig ytvittring. En liknande sandsten har af N. O. Holst anträffats såsom lösa block och möjligen på ett stalle anstående, i trakten af Ryedal oster om Blekingsgränsen, ungefar 10 km. norr om Solvesborg. Ryedalssandstenen ar i likhet med Holmasandstenen ofta så lös, att den kan söndersmulas mellan fingrarna och i trakten ej sällan användes till golfsand. I båda har Holst funnit kiselvandlade, fossila trälämningar, som beskrifvits af Conwentz.1 Den vanligaste växtlämningen ar en tvåbladig tall {Pinus Nathorsti), af hvilken icke blott kiselvandladt trå utan åfven barr och en kotte blifvit funna. Vidare forekomma grenar af ett Sequoia-artadt barrträd, möjligen åfven af en adelgran, samt ved af ett loftrad. Från block af denna sandsten, funna i norra Tyskland, har Nathorst beskrifvit en orm- bunke (Weichselia erratica), hörande till en typ, som år kånd endast från kritsystemet, hvarigenom sandstenens ålder blifvit ytterligare stadfastad 2; enligt Hennig 3angifver både floran och faunan, att Ryedalssandstenen och Holmasandstenen tillhöra Senon. Ryedalssandstenens marina ursprung angifves genom en af Conwentz dåri funnen, af B. Lundgren bestämd mussla, Pecten lævis. Att nordöstra Skånes kritsystem hvilar omedelbart på urberget, åtminstone vid ytterkanterna af dess nuvarande utbredningsområde, utan nâgon mellanliggande annan formation i egentlig mening, har sedan länge varit kåndt, men hvaraf sjålfva bottenlagren utgöras, darom var man i okunnighet, till dess vid den geologiska undersökningen af kart- bladet Bäckaskog i midten af 1880-talet utröntes, att därstädes under Mammillatus-zonens kritkalk ligger, innan urbergsgrunden vidtager, en mer eller mindre måktig aflagring af los sandsten eller råttare sand (någon gâng åfven lera) samt kaolin. Stundom förekommer därjämte ett tunt lager kværtskonglomerat, merendels närmast under kritkalken.4 Kaolinen befinner sig vanligen nederst; under denna vidtager den till större eller mindre djup genomvittrade urbergsgrunden. Materialet till de nämnda bottenbergarterna har låmnats af urbergets vittringsprodukter, hvilka vid krithafvets inbrytande öfver dessa trakter, eller kanske i någon mån äfven dessförinnan, delvis omlagrades och sorterades. Hit torde möj- ligen ock, enligt G. De Geer, höra den s. k. »Holmasandstenen», hvarom ofvan meddelats. — Kaolinen är olika ren vid olika lokaler samt till fargen hvit, gul eller svagt rod eller grönaktig; Den har kunnat iakttagas hufvudsakligen vid kritkalkförekomsternas granser, dår kalklagren i följd af denudationen blifvit afskurna ned till sitt underlag. Såsom sådana af kritkalk betäckta kaolinlokaler må nåmnas Flackarp vid norra åndan af Råbelof- sjön, Bifvaröd i sydöstra hörnet af Knislinge socken (rätt i norr från Kristianstad), Blaks- udden på Iföns nordspets och Axeltorp öster om Ifösjöns nordöstra vik. Men det är 1 H. Conwentz, »Untersuchungen über Fossile Hölzer Schwedens», S. G. U. Ser. C, N:o 120. 1892. 2 A. G. Nathorst, »Sveriges Geologi». 3 Se »Guide du Terrain crétacé», N:o 39 af guiderna for Geologkongressen i Stockholm 1910, äfven tryckt i Geol. Foren. Forh. Bd 62. 1910. 4 Se »Beskrifning till kartbladet Bäckaskog» af G. Db Geer, S. G. U. Ser. C, N:o 103. 1889. Se ock »Om kaolin och andra vittringsrester af urberg inom Kristianstadsområdets kritsystem» at G. De Geer, Geol. Foren. Forh. Bd 7, II. 13. 1885.