De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

kritformationen: kristianstadsomkådet. 53 tolkning af borrprotokollets uppgifter (»Beskrifning till geologiska bladet Bäckaskog», sid. 27) skulle borrningen liafva gått igenoni följande: Lösa jordlager (lera, sten, grus)...............................minst 6,5 meter Lag med Belemnitella mucronata (kalksten och flinta) ........25,o » Lag med Actinocamax mammillatus (mestadels hård kalksten) . . 65,o » Vittringsprodukter (kaolin och grus samt möjligen sandsten och konglomerat)......................................................41,3 » Urberg.............................................................0,4 » 138,2 meter Halten af kolsyrad kalk år ganska varierande hos såval Hanaskogskalken som Igna- bergakalken. Enligt analyser, utförda i Sveriges Geologiska Undersôknings laboratorium af d:r H. Santesson, kan nåmnda kalkhalt våxla hos den förra kalkstensarten mellan 96 och 47 procent och hos den senare eller Ignabergakalken mellan 96 och 35 procent, alltså från nåstan rena varieteter till så kalkfattiga, att de egentligen borde benåmnas sandmårgel eller kalksandsten. 1 Hanaskogs kalkbrott befanns kalkhalten hos bergarten af'taga med ôkadt djup, nåmligen från 96 procent vid 2,5 m. djup under ytan till 69 procent vid 9,5 m. djup. Hos Hanaskogstypen åro de kalkfattiga, alltså de mera kvartsiga varieteterna undantag, hos Ignabergatypen år forhållandet omvåndt. Från sôdra delen af Kristianstadsområdet, soder om staden, åro några forekomster tillhörande Mucronata-zonen icke kånda, men det år dock antagligt, att Mucronatakalk finnes under jordbetäckningen inom en stor del af Kristianstadsslåtten. Utom de nu beskrifna två kalkstensvarieteterna Ignaberga- och Hanaskogskalk, respek- tive skalgruskalk och skalstoftkalk, forekomma inom Kristianstadsområdet åfven sandstenar, konglomerat och kaolin såsom led i kritsystemet. Måhånda yngre ån de nåmnda kalk- stenarna, eller kanske snarare en faciesbildning, som motsvarar dem båda, år troligen den s. k. Ahussandstenen, en finkornig, merendels lös, af jåmnstora, till större delen klara kvartskorn bestående sandsten, stundom ganska rikligt inblandad med små kalkkorn, som utgöra sönderkrossade fragment af molluskskal jåmte hela sådana. Karbonathalten ar vanligen knappt 6 à 7 proc., men stundom år mångden af de inströdda skalfragmenten så stor, att procenttalet kan uppgå till mera ån 60. — Bergarten har visserligen icke iakttagits fast anstående, men den har i kusttrakterna vid och soder om Ahus, sårskildt på udden Refhaken SSO om köpingen, samt på öarna nordost dårom1, tråffats såsom block så allmånt, att man kan antaga den sannolikt anstående i nårheten. Ahussandstenen år i detalj beskrifven af Anders Hennig. 2 Aldre ån Mucronata- och Mammillatus-zonerna torde dåremot, enligt G. De Geer, en vanligen mycket lös och finkornig, hvit sandsten vara, som forekommer såsom block, ofta 3—6 meter stora, på den s. k. Holmaudden vid våstra sidan af Ifosjöns nordöstra vik (Axeltorpsviken) och på några andra stållen i nårheten. Bergarten har benåmnts Holmasandsten och antages vara fast anstående i nårheten af blockens utbredningsområde. 1 På dessa oar kunde Hennig vid besök därstädes sommaren 1894 »ej finna några sandstensblock, som kunde hänföras till Åhussandstenen», G. F. F. Bd 1G, II. G. 2 »Om Åhussandstenen», Geol. Foren. Forh. 1894, Bd 16, Haft. 6.