De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

52 I. ÖFVERSIKT AF SKANES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. Geer beskrifna 1 underjordiska kalkgrottan Barnakällegrottan, belägen i gruskalken något öster om nordöstra viken af Lefrasjön inom Ifvetofta socken, NNV om Sölvesborg. Mera än 125 olika arter fossil i öfver 1,500 ex. äro där insamlade. Tvenne konglomeratlager forekomma där äfven, det ena 0,7 m. tjockt, det andra tunnare, båda innehållande väl rundade, större och mindre stenar (upp till 1 à 2 dm. storlek) af traktens hälleflintgneis (leptit). En annan underjordisk grotta i kritkalken ar den sedan gammalt kända Bals- bergsgrottan i Fjelkestads socken väster om Râbelôfssjôn, norr om Kristianstad. Ignabergakalkstenen (skalgruskalken) tillhör Ofre Senons Mammillatus-zon (se sche- mat sid. 43). Den synes sakna flinta. Genom sina konglomerat, sin grusiga beskaffen- het och sammanhopning ställvis af kalkskal visar den sig vara en på grundt vatten afsatt strandbildning. Dess mäktighet ar vid olika lokaler växlande, minst 15 och högst 65 meter. En annan kritkalkvarietet är den finkorniga, nästan jordartade kalksten, som kallas Hanaskogskalk eller skalstoftkalk. Det förra namnet hänsyftar på den plats, Hanaskog norr om Kristianstad, där bergarten forekommer mest typiskt utbildad, det senare dårpå, att de kalkskalfragment, hvaraf bergarten hufvudsakligen utgöres, i regeln äro nästan stoftartade, eller så små, att deras natur sållan kan, såsom hos Ignabergakalken, med obeväpnadt öga utrönas. Bergarten har hvitaktig färg med en dragning åt gult eller grått, är affärgande och så föga hård, att den lätt kan skaras med knif, samt påminner i viss mån om en oren varietet af dess sydskånska ekvivalent, skrifkritan. Likasom denna innehåller Hanaskogskalken flinta, dels såsom lagerformigt ordnade kôrtlar, dels i samman- hängande bäddar, stundom flera öfver hvarandra, såsom t. ex. vid Hanaskog, där, enligt G. De Geer, fyra sådana bäddar äro för hånden. Flintan är dock hår alltid hvitspräcklig på svart eller mOrkgrå botten, ej enfärgadt svart eller grå, såsom skrifkritans och Saltholms- kalkens i sydvåstra Skåne. Stundom innehåller bergarten en mängd små gröna glau- konitkorn. Fossilen äro delvis desamma som i Ignabergakalkstenen; bestämda åtskillnader linnas dock, i det den mest utmärkande formen år Belemmtella mucronata (fig. 53, sid. 45), som hår uppträder i massa och af alla storlekar, hvarigenom kalkstenen visar sig tillhöra Ofre Senon-etagens yngre kritzon, Mucronata-zonen. Hanaskogskalken, hvilken anses vara bildad på något djupare vatten än Ignaberga- kalkstenen, är träffad vid Hanaskog, Gryt och Hemmestorp norr ut från Kristianstad samt på andra ställen. — Mäktigheten år, enligt G. De Geer, 2 vid Hanaskog niera än 10 in., och vid Râbelôf, i borrhålet därstädes, 20—25 meter, men — sager han — »otvifvelaktigt åro betydande massor bortdenuderade, hvarför det svårligen år môjligt att ens forslagsvis uppgifva något mått för den ursprungliga mäktigheten». — Den största inom Kristian- stadsområdet iakttagna mäktigheten för kritsystemets därvarande aflagringar är påvisad genom en borrning efter vatten vid Râbelôf (NNO om Kristianstad), hvilken drifvits till 138 meters djup under jordytan och därvid nederst träffat urberg. Enligt G. De Geers 1 »Om Barnakällegrottan, en ny kritlokal i Skåne», Geol. Foren. Förh. 1887, sid. 287; äfven i S. G. U. Ser. C, N:o 90. 2 G. De Geer, »Beskrifning till kartbladet Bäckaskog». S. G. U. Ser. Aa, N:o 103, sid. 42.