De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

kritformationen: kristianstadsområdet. 51 öfversiktskartan ilro emellertid — såsom ock förut omnämnts — de platser angifna me- delst små kors, hvarest berggrunden, saväl urberg som kritgrund, kunnat iakttagas, och man har därigenom samt genom de äfvenledes utsatta borrningslokalerna ett medel att bedöma kartans stôrre eller mindre tillförlitlighet på olika stallen. Längs de i riktningen NV—SO utsträckta urbergsryggarna Nâflingeâsen och Linderôdsàsen begränsas kritsyste- met af förkastningar, som på nordöstra sidan nedsänkt kritgrunden; gränsen är därför här jämförelsevis rätlinig samt skarp och tydligt markerad. Kritområdets norra begräns- ningslinje mot urberget är däremot, såsom af kartan synes, oregelbunden och buktande. Men hvarken förkastningsgränserna eller öfriga gränser äro kritbildningarnas ursprungliga, ty dessa bildningar hafva från början ägt en mycket stôrre utbredning, innan de genom denudation blifvit till betydlig del förstörda och bortforda. Harom vittna de isolerade kritkalkförekomster, som till ett antal af 15 eller flera ligga spridda inom urbergstrak- terna norr om det egentliga Kristianstadsområdet; de utgöra blott små kvarvarande rester af ett förr utbredt, sammanhängande och mäktigt täcke. Den allmännaste och kanske mest utbredda bergarten inom Kristianstads kritområde är den s. k. skalgruskalken eller IgnabergakalkstenenA Denna ar en öfvervägande hvit eller hvitgul, någon gång gråaktig, merendels något porös kalksten, bildad af sönder- smulade kalkskal af musslor, echinodermer och andra djurformer, med ej sällan inblandade stôrre och mindre, färglösa eller grönaktiga kvartskorn, det hela sammankittadt af kolsyrad kalk. Flerstädes finnas konglomeratlager i skalgrus- kalken, eller är denna konglomeratlikt utbildad; bollarna bestå af kvarts och urbergarter. Kalkstenen är stundom ej hårdare, an att den kan brytas med tillhjälp af hacka och järnspett. Skalgruskalken forekommer blottad i dagen vid Ignaberga och andra ställen nedanfor Nâflingeâsen (se geol. öfversiktskartan) ända fram emot Skepparslöf2 samt Fig. 64. Crania Ignabergensis Retz. (Efter orig. i S. G. U:s museum). Nat. storl. flerstädes inom Ö. Sönnarslöfs oeh Efveröds socknar nedanfor Linderôdsàsen; dessutom vid Truedstorp, Oppmanna och på Ifon m. fl. ställen norr och nordost om Kristianstad. Inom Kristianstadsområdets sôdra del är Maltesholms kalkstensbrott i Ö. Sönnarslöfs socken ganska betydande. Den där brutna, hvita, finkorniga skalgruskalkstenen användes vid cement- tillverkning och till gödningskalk. Enligt Hennig ligger kalkstenen här liksom vid Igna- berga i bankar, skilda af tunna lerränder. Vid Blaksudden, nordligaste spetsen af Ifon i Ifosjön, har i kalkstenen anträffats konkretioner af svafvelkis samt ett litet 2 cm. langt kolstycke. Bland fossil i skalgruskalken må nämnas, förutom Actinocamax mammillatus (fig. 52, sid. 45), som uppträder massvis och lir det förnämsta ledfossilet, Ostrea diluviana (fig. 61, sid. 46) och Crania Ignabergensis (fig. 64). I spridda exemplar finnes också Be- lemnitella mueronata (fig. 53). Anmärkningsvärd for sin fossilrikedom lir den af G. De 1 Så benämnd efter Ignaberga by och socken öster om Finjasjön, hvarest bergarten sedan länge brutits ; i flera stenbrott för bränning till kalk och på senare tider äfven for byggnadsändamal. 2 De olika fyndigheterna liro utforligt beskrifna af Moberg i »Cephalopoderna i Sveriges kritsystem, I». S. G. U. Ser. C, N:o 63, sid. 11.