De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

70 I. ÖFVERS1KT AF SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. samnia inäktighet, som de enligt uppskattning aga i trakterna norr och nordost därom. Västra Romeleförkastningens vertikala storlek skulle således vara angifven med ungefår- ligen förenämnda kolossala inått. — På Romeleåsens östra sida torde fôrhâllandena vara likartade, men spränghöjden år dår sannolikt mindre. Sådana väldiga sånkningsbelopp och massförflyttningar, som vid Romeleåsens sidor ifrågasatts, forefinnas vål icke längs de öfriga på kartan angifna förkastningslinjerna, om de ån vid fiera af dem åro mycket aktningsbjudånde. Det år också troligt, att sådana stora rubbningar icke alltid skett utefter ett enda forkastningsplan utan efter flera parallella, hvarandra närliggande sådana. Och hvarje något niera betydande forkastning år troligen det summerade slutresultatet af rörelser i jordskorpan, som upprepade gånger under flera tidsperioder forsiggått längs förkastningssprickan. — Stundom torde längs en och samma spricklinje rubbningarna hafva vid olika tider kunnat verka åt olika håll, d. v. s. så, att den sida som en gång varit den sänkta en annan gång kunnat blifva den relativt höjda. Exempel på ett sådant forhållande erbjuder den förkastning, som i riktning NV—SO stryker forbi Ringsjön (Ringsjöförkastningen). Denna, som skiljer den öfversiluriska Co- lonusskiffern i sydväst från urbergets gneis i nordost, har enligt en af Nathorst fram- stålld åsikt 1 uppstått under tiden mellan Silur och Keuper, hvarvid berggrunden på syd- våstra sidan sänktes; därvarande silurlager blefvo på grund af det sänkta läget skyddade mot förstöring, hvaremot de inom det icke sänkta området i nordost befintliga småningom helt och hållet eroderades, så att gneisgrunden blottades. Under tertiårtiden skedde längs samma forkastningslinje en rubbning eller forskjutning i motsatt riktning, hvarvid de då af liastidens Hörsandsten ôfverlagrade gneistrakterna på forkastningens nordöstra sida sänktes till lägre nivå ån silurtrakterna på den sydvåstra. I följd af det lågre och så- ledes mera skyddade låge, som Horsandstenens aflagringar på nordöstra sidan dårvid er- hôllo och ännu delvis intaga, hafva de nuvarande forekomsterna dåraf i gneistrakterna norr om Ringsjön bevarats från förstöring. Hvad i öfrigt beträffar förkastningarnas ålder, eller den tidsperiod, under hvilken rubbningarna forsiggingo, torde kunna utsägas, att före keupertidens intråde upp- stodo, förutom den nyss omtalade Ringsjöförkastningen i dess första skede, också tvår- forkastningen vid norra andan af Romeleåsen samt forkastningarna vid Sôderâsens och Kullens sydvåstra sidor; öfriga stôrre forkastningar försiggingo under tertiårtiden, och då uppstod äfven det förut nämnda sankningsområdet nordost om Ringsjöförkastningen. Med detta sankningsområdes uppkomst stodo basaltutbrotten i trakten af Ringsjön i samband, om de ej rent af föranleddes dåraf. För närmare kännedom om de skånska forkastningarna och deras ålder hånvisas till Nathorsts förut citerade afhandling i Geologiska Foreningens Forhandlingar, Bd 9 samt till »Beskrifning till Blad 1 & 2» af A. E. Törnebohm och A. Hennig, Sver. Geol. Undersôkning, Ser. At, a. Stockholm 1904. — Se ock E. Erdmann: »Beskrifning ôfver Skånes stenkolsförande formation», S. G. U. Ser. C, N:o 3 (1872) och »Beskrifning öfver Skånes stenkolsfålt och grufvor», S. G. U. Ser. C, N:o 65 (1887). 1 Se A. G. Nathorst. »Till frågan om de skånska dislokationernas ålder», Geol. Foren. Forhandl. Bd 9, H. 2. 1887.