De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

FORKASTNINGAR. 69 af de sedimentära, yngre sandstens-, skiffer- och kritbergarterna. Där förkastningarna framgå i dessa senare, ilro de i allmänhet icke märkbara genom några höjdskillnadei på själfva jordytan.1 De vid rubbningarna i detta fall ursprungligen uppkomna höjdskill- naderna hafva nämligen genom denudation sedermera blifvit i mer eller mindre giad utjämnade och de kvarvarande därefter ofta alldeles dolda af ôfver berggrunden utbredda moränbäddar och andra kvartära jordslag. Genom borrningar och grufarbete vid Höganäs t. ex. är det kändt, att den kolförande formationens lager väster om den stora s. k. västra forkastningen, som där framgår (se den geologiska kartan), sänkts 178 meter under motsvarande lager i grufvan på forkastningens östra sida; men det oaktadt märkes på jordytan ingen höjdskillnad, dilr forkastningen framgår, utan dilr utbreder sig nu ett all- deles jämnt och flackt land. Icke heller den forkastning, som skiljer silur och krita i trakten af Sandhammaren i sydôstra Skåne, år mårbar på jordytan. Man kan således icke af en jåmn och slåt mark sluta sig till de underliggande berglagrens oaf- brutna eller orubbade sammanhang. De stora hufvudförkastpingarna hafva en betydlig långdutstråckning. Den som från Kullen i nordväst löper forbi Helsingborg, Lund och längs västra sidan af Romele- åsen till trakten af Ystad (västra Romeleförkastningen) uppnår en längd af omkring 120 kilometer. Knappast torde emellertid kunna afgöras, huruvida så långa förkastningslinjer åga oafbrutet sammanhang. Hvad den här ifrågavarande beträffar, år detta dock sanno- likt fOrhållandet, åtminstone under större delen af dess utstråckning. Storleken af den fOrflyttning i vertikal led, som bergmassorna lilngs en forkastnings- linje undergått, den s. k. språnghojden, är mycket olika hos skilda forkastningar, och den kan äfven våxla hos en och samma forkastning inom olika delar at dess längdutsträck- ning samt åt ena eller andra hållet småningom minskas så, att forkastningen alldeles upphör. Genom tvärförkastningar eller tillstötande biförkastningar blifva verkningarna också på mångfaldigt sått modererade. Västra Romeleförkastningen har, enligt hvad förut nårnnts, vid Höganäs 178 meters sprânghôjd, som minskas bögst betydligt i trakten af Helsingborg, men sedan — från trakten af Landskrona — uppgår till ett mycket stoit belopp. Vid försök att beräkna språnghojdens storlek vid sidan af Romeleåsen kommer man nämligen till synnerligen hoga siffertal. Urbergets gneis är synlig i dagen vid åsens fot ej långt från Göddelöfs kyrka, och vid Svinarp i Eserups socken väster dårom åro kritlager (Danien) vid borrning tråffade på omkring 60 meters djup under jordytan, som dår år lagre ån Romeleåsens fot. Kritsystemets hela måktighet år uppskattad till om- kring 500 meter, och dettas botten skulle således här ligga ungefår så djupt under gnei- sen i Romeleåsen. Men då kritsystemet icke kan tånkas vara afsatt omedelbart på ui- berget, utan sannolikt år underlagradt af kambr.-siluriska bildningar samt möjligen åfven af keuper- och råt-liaslager, och då dessa sedimentära lagerseriers fulla måktighet upp- skattats till 1,500 meter och kritsystemets till c:a 500, så skulle urbergsgrunden kunna tånkas väster om Romeleåsen ligga på omkring 2,000 meters djup, förutsatt att nämnda paleozoiska och mesozoiska formationer verkligen dår forefinnas och hafva ungefälligen 1 Undantag gör dock den strax 0 forbi Helsingborg i sydostlig riktning löpande forkastningen, som sanno- likt gifvit uppliof till den där befintliga och ett stycke norr och soder om staden synliga, 15—30 meter hoga, branta landafsatsen.