De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

68 I. ÖFVERSIKT AF SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. kolförande bildningarna (Rät-Lias) och Silur väster om Söderäsen och vid Stabbarp norr om Eslöf, samt mellan silurlagren vid Billeberga och kritformationen (l)anien) vid Lilla Hörstad öster om Landskrona? Funnes där inga förkastningar, så borde emellan nämnda systems områden forekomma på de första ställena det ganska mäktiga triassystemets och på det senare såvål dettas som råt-liassystemets bergarter, men dårtill synas afstånden vid nämnda lokaler vara alltför obetydliga. Flera liknande förhällanden skulle kunna anföras, såsom att inom Tosterups, Glemminge och Valleberga socknar (NO och () om Ystad) silur- och kritsystemen träda i dagen helt nära hvarandra och vid ungefärligen samma nivå samt att väster om Andrarum den öfversiluriska Colonusskiffern uppträder på ringa afstånd (enligt kartan c:a 400 m.) från den kambriska sandstenen. Riktningen hos de mest betydande, kanske de flesta förkastningslinjerna inom Skåne är ungefärligen NV—SO, och det år just dessa som utôfvat ett mera oförtydbart inflytande på berggrundens byggnad. Det är genom dem, som sydvästra Skånes lager- system erhållit den bälteliknande eller zonala fördelning, som de nu äga; berggrunden har genom dem liksom delats i lângstrâckta zoner, af hvilka somliga sänkts till större eller mindre djup i forhållande till andra närgränsande. Men äfven andra riktningar äro tal- rikt representerade; förkastningar finnas, som äro utsträckta i NO- SV, NNV—SSO och 0—V, eller en från denna senare mer eller mindre afvikande riktning, enligt hvad i kolgrufvorna och i stenbrott flerstädes omedelbart iakttagits och äfven den geologiska ôfversiktskartan (tafl. 1 i atlasen) på några stållen angifver. Skånes berggrund torde nästan kunna liknas vid en mosaik, där de olika »smâdelarna» blifvit i hufvudsakligen vertikal led mer och mindre rubbade, somliga sänkta, andra icke. De områden, som nu upptagas af kritsystemets, rät-liassystemets och delvis äfven silursystemets aflagringar, åro genom förkastningar sånkta områden,1 inom hvilka de respektive aflagringarna varit mera skyddade mot förstöring än på angränsande, högre belägna trakter, där de under fôrgàngna tidsperioder blifvit liksom bortsopade. Emellan de sänkta områdena kvarstå vissa urbergspartier såsom s. k. horstar. Skånes nuvarande större bergshöjder, Romeleåsen, Kullen, Hallandsås, Sôderâsen, Naflingeåsen och Linderöds- åsen, åro sådana, af förkastningar begrånsade ryggar, som ännu icke hunnit förstöras eller afplanas. Deras riktning år ungefår NV—SO, således öfverensstämmande med hufvud- förkastningarnas allmänna riktning. Ängelholmsslätten och Skelderviken åro tillsammans att anse som ett nedsjunket parti af berggrunden, och äfven Öresund torde hafva en liknande orsak att tacka för sin uppkomst. — Ett mårkbart samband forefinnes sålunda mellan förkastningarna och Skånes topografi. Sårdeles tydligt framtråder detta forhål- lande vid betraktande af vidfogade reliefkarta ôfver Skåne i skalan 1 : 1,000,000 (se tafl. 1 vid slutet), särskildt vid jämförelse med den- geologiska ôfversiktskartan. De topo- grafiska linierna, de geologiska grånserna och de större förkastningarna visa sig därvid nästan sammanfalla. Att de sålunda framträdande stora dragen i ytans reliefförhällanden kunnat bibe- hållas till våra dagar, beror af den större motståndskraft mot denudationens verkningar, som urbergets hårda kristalliniska bergarter, gneis och granit, åga i motsats till flertalet 1 Berggrundsytan inom krit- och rat-liasområdena ligger till stor del lägre än nuvarande hafsyta, fler- städes ända till 60 och 80 meter därunder.