Mikroorganismerne
I Landbrugens og Industriens Tjeneste

245 enar sig blott med svårighet med syre. Genom kraftiga elekt- riska urladdningar kan dock en dylik forening till salpeter- syrlighet resp. salpetersyra åstadkommas. Harpå grundar sig t. ex. den norska tillverkningen av kalksalpeter, som ar av- sedd att ersä.tta chilesalpetern. Elektriska urladdningar fore- komma emellertid även som bekant i atmosfären, ocli de små mängder salpetersyrlighet ocli salpetersyra, som bildas på detta sätt, nedföras (jämte något ammoniak) till jordytan med nederbörden. Enligt Arrhenius1 uppgår tillförseln av sålunda bundet kväve »till omkring 1,25 g. pr kvm. i Europa och till det fyrdubbla i tropikerna. Antager man såsom ett sannolikt medeltal 3 g. för hela den fasta jordytan, så motsvarar detta 3 ton för kvadratkilometern och for den fasta jordytan (136 mill, kvkm.) omkring 400 mill, ton årligen.» Å vårt schema finnes detta ur atmosfären erliållna kväve- tillskott antytt genom den lilla pil, som från atmosfärens kväve är riktad mot salpetern. Kvävebindande mikroorganismer. Av vida større betydelse för naturens hushållning och specieilt för jordbruket är emel- lertid det direkta bindande av luftens kväve, som åstadkommes genom vissa bakterier och som å schemat åskådliggores genom den pil, som går från atmosfärens fria kväve till äggvita. Dessa kväveassimilerande bakterier kunna allt efter sitt levnads- sätt indelas i tvenne stora huvudgrupper, nämligen sådana, som leva i symbios med högre växter och sådana, som leva fritt i jorden. Till det forrå slaget höra framförallt de be- kanta »baljväxtbakterierna», d. v. s. de i leguminosernas rot- knölar levande mikroorganismer, vilkas symbiotiska samman- levn ad med baljväxterna och betydelse för dessas kväveupp- tagande först på ett ovederläggligt sätt fastslogs av Hell- riegel och WiLFARTH år 1886. Den hollandske bakteriologen Beijerinck lyckades år 1888 renodla bakterien i fråga, som han benämnde Bact. radicicota. Det är denna bakterie, som 1 Svante Arrhenius, Världarnas utveckling, s. 118.