Kullager
Teori Och Praktik

Kullager, teori och praktik. EN av de vanligaste detaljerna inom det maskintekniska inledning, området är lagret. Så snart det gäller uppbärandet av en roterande maskindel, användes ett lager av en eller annan konstruktion. Då en maskin i sin helhet icke är starkare än dess svagaste detalj, är det av vikt, att särskilt de allmännast förekom- mande detaljerna ägnas tillbörlig uppmärksamhet med avse- ende på sin fulländning. Inom området »lager» kan man ock spåra en kraftig utveckling. Det enklaste tänkbara lagret är väl det, som man ännu ibland kan få se på landsbygden för uppbärande av slipstensaxlar. Ett hak i kanten av en bräda, det är allt; och en spik är bockad över axeln för att hindra denna att hoppa ur. Detta fyller dock sin uppgift med de små fordringar, som ställas på detsamma. Men när fråga blir att uppbära axlar, som rotera med högt varvantal eller med stor belastning, stundom båda i för- ening, så räcka ej sådana primitiva medel. Industriens fordringar hava allmera stegrats och alltid i riktning mot sådana anordningar, som äro icke blott drift- säkra och kraftbesparande utan även behöva minsta möjliga skötsel och tillsyn. Vi kunna följa lagrens utveckling utefter tvänne linier. Dels hava förbättringar vidtagits i själva de konstruktiva anordningarna, och vi kunna här anteckna van- liga bussningslager, lager med dropp-, vek- och ringsmörj- ning samt med lubrikatorsmörjning. Dels har utvecklingen inriktat sig på användandet av olika material, såsom vid lager med gjutjärnsskålar, eller lager, utfodrade med allehanda lagermetaller. Men huru väl än sådana glidlager skötas, så uppkommer alltid friktion vid ytornas glidning mot varandra, och denna friktion förorsakar en energiförlust, som omsättes i värme. Äro lagrets utstrålningsytor för små, så hinner ej denna värme- mängd bortgå utan förorsakar varmgång. Till en början un-