Kullager
Teori Och Praktik

5 I ett bestämt ögonblick kan man anse, att kulan i punk- ten E rullar fram utefter den stillastående yttre löpbanan. Då har punkten M, kulans medelpunkt, hälften så stor hastig- het som punkten D. Rör sig den inre löpbanan med en vinkelhastighet @; kring axeln A—B, och är dess rotations- radie R; (hastighet R1.@1), så blir hastigheten hos kulans medelpunkt Vm==>-R2.02. (1) 2 Men denna hastighet är även Vm = Rm .0772) 1 R; och man får: 0 === ----006; (II) 2 Rm R +R, Insättes här: Rm= m 2 1TETS (t) — — - —■— (III) så fås:Ry 1+ - R; I gränsfallet, R, R; , det rena axiallagret, antager medel- punktens vinkelhastighet sitt största värde 1 r 0m=_0j (IV) 2 medan det minsta värdet fås vid rena radiallager. På motsvarande sätt härledes kulans rotation kring dess b) Kring egen egen centrumaxel, H —L. Den blir: axel. där Rx är kulans radie. Hittills hava vi sett, att kulorna röra sig dels med en c) Pivotering, roterande rörelse omkring axelns centrum, A—B, dels med en rotation kring en axel genom sitt eget centrum, H—L. Men kulan har ännu en rörelse. Om materialet i såväl kula som löpbanor vore absolut hårt, så att ingen som helst deformation av dessa inträdde vid belastningen, så skulle beröringen mellan kula och löp- bana, såsom hittills antagits för den teoretiska undersökningen, bliva koncentrerad till tvänne punkter. I verkligheten växa