Om Acetylenbelysning
Populär Fremställning

ugnen ej behöfver utmuras med sten. Skulle brygga bildas, stöter man sönder densamma med trästafvar, som införas mellan den rörliga elektroden och jernhöljet. Koloxiden tvingas att passera genom den öfre, rörliga elektrodens hå- lighet och kommer genom jernröret F in i dammfångaren G. Denna dammfångare står genom böjliga rör i förbin- delse med de rundt om ugnen rampformigt anordnade brän- narne Z, hvarest koloxiden förbrännes, så att materialet förvärmes. Den rörliga elektroden är upphängd i en stållina, som löper i ett block. Med tillhjelp af ett auto- matiskt reglerverk inställes elektroden ständigt, så att den önskade mängden ström går genom ugnen. Strömmen tillföres genom kablarne K K. De nedre delarne af ugnen äro inbygda i ett plåtskåp (borttaget å figuren liksom äfven de pelare, som uppbära ugnen). I ljusbågen smälter karbiden och Fig. 5 b. Sektion efter X-Y. flyter sedan ned på det rörliga bordet. Hvar femtonde eller tjugonde minut sänkes bordet, och karbiden drages ut med tillhjelp af en raka. Man far på detta sätt ej karbid i stora block, utan i mindre stycken. Elektrodförbrukningen är här mycket liten. Under det de flesta andra ugnar förtära elektroder för 18—27 kr. per ton tillverkad karbid, kommer man vid Siemens’ ugnar ut med 5,50—7 kr. Vid Langenthal i Schweiz har en större ugn af ofvan skildrade konstruktion en längre tid varit i arbete. Man har der kunnat arbeta 64 timmar utan att behöfva afstanna ar- betet, hvilket väl kan betraktas som ett mycket vackert re- sultat. Man har der funnit, att man får 10 % mer karbid, om koloxiden förbrännes på ofvan skildrade sätt, än eljes. Gustaf de Lavals elektriska ugn. Den af de Laval konstruerade elektriska ugnen, som dock hufvudsakligen lämpar sig för smältning af metaller, är inrättad efter en alldeles säregen metod och afbildas i fig. 6 a och Æ I densamma alstras den till smältningen er- forderliga hettan derigenom, att man låter den elektriska strömmen gå öfver en brygga och genom ett lager karbid.