Mekanisk Teknologi
För Industriskolor
Forfatter: Paavo Pero
År: 1920
Forlag: Björck & Börjeson
Sted: Stocholm
Udgave: 2
Sider: 512
UDK: 621.9 (022)
Søgning i bogen
Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.
Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.
Digitaliseret bog
Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.
50
hjälp av modeller, utan endast vid formning medels scha-
bloner.
102. Kärnsanden bör vara skarpkornig och innehålla
jämförelsevis litet lera. Som bindemedel användes i stället
för lera organiska ämnen, såsom mjöl, harts, stärkelse,
linolja eller melass. Dessa göra sanden starkare än leran,
vilket är av vikt, emedan kärnorna of ta utsättas för starkare
påkänningar än formarna. Bindemedlet för kärnorna bör dess-
utom vara sådant, att detsamma, då det genom gjiltningen
upphettas, därvid åtminstone delvis blir sprödare, så att
kärnan lättare kan kratsas ut ur gjutgodset. Särskilt lin-
oljan besitter denna egenskap, enär densamma vid upp-
hettning nästan totalt mister sin bindande förmåga.
103. b. Beståndande formar (kokiller) förfärdigas, i
främsta rummet beroende på gj utmetallens smältpunkt,
av järn, mässing, brons, skiffer, gips, trä eller papper.
Kokiller av järn begagnas allmänt vid gjuterier i sådana
fall, då man önskar få gjutgodset ythårt; t. ex. för valsar,
hjul till järnvägsvagnar m. m. Kulor och andra småsaker
av bly, tenn o. s. v. gjutas vanligen i kokiller av mässing eller
järn.
104. c. Andra gjuteritillbehör. Utom de redan nämnda
formmaterialen behövas vid gjutning ännu rep av halm
eller hyvelspån, som användas till kärnor. Dessa till-
verkas för hand, vid större gjuterier vanligen med maskiner.
En sådan maskin påminner till sitt arbetssätt om en vanlig
spinnrock. —- Dessutom behöver gjutaren vid formningen
olika ämnen. För att hindra sanden att fästa vid modellen
begagnas antingen finpulver iserat träkol eller
n i k t (lycopodium, frömjölet av en mossart), varmed model-
len inpyres. För att åter hindra sanden att fästa vid den heta
metallen, inpyres formen med något ämne, som, utan att självt
brinna, förhindrar detta. Härtill användes utom de ovan
nämnda ämnena finpulveriserat träkol (bäst är sådant av
lövträd) och nikt, stundom fint k o k s p u 1 v e r eller gra-
fit. Grafiten tilltäpper likväl formens porer, så att gasernas
genomgång försvåras. Av massa gjorda formar bestrykas
med en blandning av träkolspulver och grafit i vatten. För
att denna skall fastna bättre, tillsättes vanligen rågmjöl, varpå