Første Nordiske Elektroteknikermøde i København 1920

137 röra sig om 30 000 å 40 000 mill, kwh, är jordbrukets energibehov efter nuvarande forhållanden ytterst obetyd- lig. Och dock klagar man på många håll bittert over brist på kraft. Delta sammanhänger med behovet under korta perioder av en relativt stor effekt, sårskilt under tröskningen, och för alt tillfredsställa detta behov erfor- dras en under nuvarande forhållanden synnerligen dyrbar ökning i kapacitet både i kraftverk, transformatorer och ledningar. En ur ekonomisk synpunkt mycket viktig för- utsättning för landsbygdselektrifieringens framtid är där- för att man å ena sidan söker så allsidigt som möjligt ut- nyttja kraften för olika ändamäl och å andra sidan strä- var till att hålla ned den maximala belastningen, så osym- patiska än restriktionsbestämmelser i dette senate avseen- de kunde förefalla. I Skåne har man flerstädes nödgats under tröskningen ransonera kraften, d. v. s. indela orten i trösklag, vilka på vissa tider fått använda kraften. Landsbygdens elektrifiering är som sagt en dyrbar och kapitalslukande afl’är. Till dato torde i Sverige vara nedlagda bortåt 200 mill. kr. i denna elektrifiering och mer än dubbla denna summa lär väl komma att erfordras för elektrifieringens fulla genomförande. Under krigs- årens relativa penningeöverflöd mötte det inga vidare svå- righeter att uppbringa de nödiga medlen, men med den senaste tidens utpräglade knapphet på kapitalmarknaden hava svårigheter uppstått. Järnvägarnas elektrifiering, som ävenledes står på dagordningen, kräver å sin sida åtskilliga hundra millioner kronor. Mest kännbart hava dessa svårigheter drabbat byggandet av större kraftverk, på samma gang som tillståndet på byggnadsarbetsmark- naden här allvarligt spelat in. Häri torde forklaringen ligga till att en relativt stor mängd små kraftstationer kunnat komma till stånd, även inom de stora distribu- tionsnätens områden, ehuruväl de på grund av otillräck- lig vattentillgång och hög specifik utbyggnadskostnad i många fall kanske knappast haft något egentligt berätti- gande. Men det har varit lättare att uppbringa det min- dre kapitalbeloppet, och arbetskraften har kunnat fås lo- kalt i orten, kanske i stor utsträckning tillsläppt av de intresserade själva. Däremot äro utsikterna för uppfö- rande av större kraftverk f. n. synnerligen mörka. En mycket dryg post i elektrifieringskostnaderna ut- göres av de ortliga distributionsnäten, som skola ombe- sörja energiens fördelning till de olika konsumenterna från kraftkällan eller huvudmatningspunkten. Dessa nät, som f. n. torde draga en kostnad av i runt tal 100 kr. per ansluten hektar räknat, bekostas i regel av abonnen- terna kollektivt, på så sätt att de tillsammans bilda en distributionsforening, som bygger och driver det gemen- samma nätet. (I vissa fall såsom vid Hemsjöbolaget för- skotterar foreningen endast medlen för nätet, under det att bolaget blir ägare av detsamma och ombesörjer för- delningen in til abonnentens vägg). Distributionsföreningarnas medlemmar bidraga själva till nätets utförande genom en del naturaprestationer i fråga om stolpar o. dyt, men göra i övrigt sin insats vanligen i form av ett andelsbevis, sällan till någon större grad i kontanter. Andelsbevisen belånas sedermera an- tingen i banker, specieilt sparbankerna, eller i statens pen- sionsverk. Ofta ikläda sig kommunerna borgen för dessa foreningslån. Staten har vidare upprättat en sårskild lånefond för åndamålet, vilken f. n. uppgår till 7,5 mill, kr. Till elektrifieringens främjande har staten jämväl upplagt en lånefond, f. n. uppgående till 4 mill, kronor, avsedd att komma vattenkraftsbyggandet till hjälp. Så välgörande dessa fonder än kunna verka genom den rela- tivt billiga ränta statslånen draga, äro de emellertid till sitt absoluta belopp alltför små för att betyda något avse- värt för kapitalanskaffningsfrågan i stort sett.*) Återstår huvudsakligen att nämna några ord ytter- ligare om vidtagna organisatoriska fttgärder. I många fall hava de nämnda distributionsföreningarna sammanslutit sig länsvis till länsföreningar, avseende att befrämja verk- samheten genom att verka för enhetlighet inom området, skaffa medlemmarna sakkunnig hjälp, foreslå enhetlig bokföring och statistik, underlätta utbyte av material m. m. En riksförening med samma syfte har likaledes bildats. Staten har sökt bidraga till elektrifieringens ut- veckling i rätt riktning dels genom inrättande av nämnda elektrifieringskommitté såsom centralorgan, dels genom anslag till de olika länens styrelser, varigenoin dessa salts i stånd att exempelvis tillsammans med länsföreningen anställa en sakkunnig lånskonsulent, vilken skall dels till- handagå föreningarna och deras medlemmar med råd, dels ufgöra förbindelselänken med kommittéen. En statskon- sulent finnes anställd i K. Lantbruksstyrelsen. Vad elek- trifieringskommittén beträffar, är att märka att densamma icke är utrustad med någon bestämmande befogenhet, utan verkar endast såsom vägledande och rådgivande, på samma gång den fullgör uppdraget att utreda elektri- fleringssporsmålet för landet i dess helhet. I dess uppgift ingår även att med ledning av den blivande utredningen foreslå eventuell! behövliga ytterligare ätgärder för lands- bygdselektrifieringens utvecklande sålunda eventuellt stats- understod åt sådana orter, vilka f. n. äro ekonomiskt allt for svaga för att kunna själva lösa sin elektrifieringsfråga. Jag torde härmed hava givit, om och i stärkt hop- trängd form, ett tvärsnitt av landsbygdselektrifieringens läge i Sverige, Vi veta att samma rörelse gjort stora framsteg under de sista åren såvål i Danmark som Finland och Norge, något som vi för Danmarks vidkommande förut idag fått bekräftat. Det skulle emellertid givetvis vara av intresse få höra något ytterligare huru de olika problemen telt sig och te sig i dessa våra grannländer. ') Anm. De nämda båda fonderna hava under 1921 blivit ökade till resp. 11 och 6 mill. kr.